SHAKIRA, Olympiahalle, München den den 17 juni 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Folk som Marc Anthony, Juanes och Ricky Martin får ursäkta, men den spanskspråkiga världens största popstar är nästan utan minsta tvekan säkert Shakira. Inte minst för att hon i början på millenniet lyckades crossover till den internationella popvärlden med emfas, utan också för att hon till skillnad från kollegorna lyckats stanna kvar i detta rampljus. Fast då det begav sig krävdes det förstås både att hon började sjunga på engelska och – verkar det som – blondera sig.

Bekräftelse på hög status

För som bekant fick sångerskan ett supergenombrott av Guds nåde med albumet Laundry Service. Men det var förstås sexton år sedan. Därefter har hysterin lagt sig avsevärt, karriären har planat ut. Fast nivån på den samma är för all del alltjämt hög. Något publiknärvaron i Olympiahalle utgjorde en påtaglig bekräftelse på. Sisådär 10.500 personer – tolvtusen är fullt – hade sökt sig till den gamla sportbyns arena, och det kanske mest överraskande med det var att en hel del av fansen knappt såg ut att ha börjat lekskolan när ovannämnda album såg dagens ljus.

Nätnärvaro och sympatisk personlighet

Vad detta beror på? Tja, förutom att colombianskan fortsätter släppa starka sånger som lyckas ta sig upp på hitlistorna, så ligger nog en del av förklaringen i hennes uppdaterade närvaro på nätet. Dessutom inbillar jag mig att många av dessa kids inte riktigt förstått att hon faktiskt inte är vare sig är tjugo, tjugofem, trettio eller ens trettiofem längre. Därmed kan de också lättare relatera till henne.

Samtidigt ska man komma ihåg att Shakira är en både duktig och bred artist med utpräglad och sympatisk personlighet. Det är alltså bara logiskt att hon alltjämt är uppe och slåss bland de stora. Den påkostade showen i Olympiahalle påminde en också mycket riktigt om att det var en superstar vi såg i aktion. En stilfullt sober scen kompletterades med en genomtänkt färgrik ljusshow, laserstrålar, konfettiregn, eld och pyroteknik.

Utanpåverk som uppbackning

Fast inte i övermaga omfattning eller over-the-top á la Cher eller Kiss för att nu ta ett hårdrocksexempel. Istället fick man intrycket att allt utanpåverk bara fanns där för att backa upp och framhäva artistens personlighet och styrka i hantverket. Ungefär som när ett band beskrivs som lyhört för artisten längst fram. Om nu den liknelsen är förståelig.

För visst var det här en show som var Shakira rakt igenom. Inte minst är det förstås så att ingen har en röst som hon, och den gick igenom klart och tydligt i varenda nummer. Precis som på skiva, bör tilläggas. Och latinoarvet lever fortfarande i bästa välmåga, det är något som inga äventyr på engelska kan sudda bort.

Effektiva, men svaga karnevalsdängor

Dock ska villigt medges att jag inte är direkt överförtjust i vissa av de mest uppskruvade hitsen från senare år, typ La La La (Brazil 2014) och Waka Waka (This Time for Africa), som denna kväll följde efter varandra och tillika avslutade det ordinarie setet. Visst, effektiva karnevalsdängor är det här tveklöst, men det är också i sanningens namn rätt svaga alster, som lever mer på sina bombastiska rytmer än på några minnesvärda melodier.

Catchy tradition och sensuellt glädjepiller

Då var det betydligt lättare att uppskatta sådant som luftigt lättflytande poplatinon i Amarillo och Perro Piel denna kväll. Sistnämnda hör för övrigt hemma i samma catchy tradition som Luis Fonsis megahit Despacito och dennes duett med Demi Lovato, Echame La Culpa. Och låt oss för all del inte heller glömma La Tortura. På skiva är detta sensuella tunggungsess ett oemotståndligt glädjepiller, och i Olympiahalle svängde det också mycket riktigt enormt. I brist på ordinarie duettpartnern Alejrandro Sanz ryckte stjärnans multiinstrumentalist in och agerade flirtande ersättare. Med den äran, för övrigt.

Ballader de finaste ögonblicken

Fast mitt i alla dessa heta rytmer där Shakira inte sällan lät sina nästan osannolikt rörliga höfter tala var det lätt att glömma att repertoaren också innehåller en hel del softa saker av klass. Ballader som Nada – hämtad från senaste albumet El Dorado, och för kvällen opluggade Antologia, som plockades från 1996 års tidiga album Pies Descalzos tillhörde de finaste ögonblicken denna söndagsafton. Tanken slog mig att det var tjugo år mellan de här två sångerna, men att det knappt märktes. Uppenbarligen mognade sångerskan tidigt. Därefter har hennes uttryck “bara” förfinats.

Färgglad livsglädje

Avslutningen kunde emellertid inte vara annat än uptempo. Ingen Wyclef Jean syntes förstås så långt ögat kunde se, men ovannämnde multiinstrumentalist ryckte in igen. Med rap och glatt skuttande lagom till det var dags att avverka Hips Don’t Lie. Givetvis gick publiken bananas när kvällens huvudperson gjorde denna megahit till ett sprittande lekfullt paradnummer. Färgglad livsglädje är nog de första ord jag tänker på när det här ska beskrivas, och samma sak kan också vid närmare eftertanke sägas om helheten. Samt professionalism präglad av genuinitet och känsla, bör tilläggas.

Bevis för upprättelse

Detta tål verkligen att påpekas. Inte minst på grund av kollegornas okunnighet och arroganta von-oben attityd vad gäller latinogenren. För egen del kan jag tycka att musiken talar för sig själv, men i en ogin och orättvis värld behöver den uppenbarligen ändå upprättelse, och då är Shakira ett av de klarast lysande bevisen för att den bör få det. Det om något visade hon denna kväll.

Skriven 2018-06-18