SWEDEN ROCK 2018, dag 2 (torsdagen den 7 juni) med bland andra BATTLE BEAST, BUCKCHERRY, THE DARK ELEMENT, HELLOWEEN och IRON MAIDEN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Skådade som hastigast Malmös sleazemästare Crazy Lixx på avstånd, men för övrigt stod Battle Beast först på det personliga programmet denna soliga dag. Finnarna kickade sin gitarrist Anton Kabanen 2015 på grund av – vad annars? – kreativa meningsskiljaktigheter. Båda parter har dock gått vidare mot nya friska mål, och förra året släppte den resterande laguppställningen Bringer of Pain, som fortsatte i samma spår som de tre föregångarna.

Röststark amazon

Vilket i klartext betyder att det är upplagt för trallig metal med mördarrefränger i parti och minut live. Som till exempel inledande Straight to the Heart, Vikingarelaterade Bastard Son of Odin och power metaldoftande Beyond the Burning Skies. Inbillar mig för övrigt att denna timslånga spelning erövrade en hel del nya fans. Vi talar nämligen tajt, högt tempo och en röststark amazon i form av karismatiska Noora Lohmo längst fram. Det här var helt enkelt dagens utropstecken. Utan minsta tvekan.

Falnad Buckcherryglans

Förste man eller rättare sagt band på Festivalscenen var Buckcherry. Los Angelescombon slog igenom direkt med sin självbetitlade debut 1999, men i dagens läge får man nog säga att de tappat mark. Glansen har falnat, och bara sångaren Josh Todd är kvar från originalsättningen. Mycket riktigt var jag heller inte överdrivet imponerad av detta gig. Sedan förbättrades det initiala intrycket av loj slarvighet och brist på fokus förvisso på en aning innan ridåfall, men när inte ens den snutiga covern på Icona Pops I Love It, Say Fuck It lyckades engagera publiken var det givet att allt inte stod rätt till.

Teatraliskt provokativa In This Moment

Att allt bredare metalcoregänget In This Moment kan göra just det – engagera alltså – blev uppenbart mot slutet av deras gig på Rock Stage. Amerikanernas teatraliska och smått provokativa show var så pass hypnotiserande att jag missade upplösningen på Nazareths dito på Sweden Stage. Kanske läge att ordna ackreditering till lämplig spelning när nästa Europaturné infaller.

Inspirerade covers på sig själv

Att legendariske Glenn Hughes reser ut med sin covershow på ex-arbetsgivaren Deep Purples katalog lär dock förefalla högst osannolikt, men det är just sådana unika engångsföreteelser Sweden Rock brukar bjuda på, och i det här fallet verkar idén onekligen ha fallit artisten på läppen. Hughes verkade både glad och inspirerad, och levererade följaktligen också goda versioner av klassikerna med de typiska falsettskriken som pricken över i:et här och där.

Ex-Nightwishsångerska i nytt projekt

Anette Olzen har mycket på gång just nu. Inbillar mig i och för sig att återförenandet av AOR-stoltheterna Alyson Avenue från Helsingborg är prioriterade, men hyfsat pampiga metalprojektet The Dark Element, tillsammans med före detta Sonata Arcticagitarristen Jani Liimatainen verkar också vara en satsning på hyfsat bred front. Det självbetitlade debutalbumet kom ut i höstas, och på Sweden Rock begick bandet livedebut.

Medryckande lättsymfoniskt

Med gott resultat, får man väl säga. Gängets lättsymfoniska popiga repertoar är medryckande melodiös, och Olzon är en sympatisk frontfigur. Jag skulle dock vilja rekommendera att hennes röst mixades högre i ljudbilden nästa gång, tidvis hamnade den väl mycket i bakgrunden denna premiärspelning..

Tre Helloweensångare tillsammans

Någon premiär av något som helt slag står tyska Helloween definitivt inte för. Däremot har detta klassiska powermetalband definitivt nu nått ett slags klimax eftersom deras tre omhuldade sångare genom historien nu oväntat gjort gemensam sak. Det är naturligtvis nuvarande vokalisten Andy Deris, Mikael Kiske och Kai Hansen som avses. Jag inbillar mig att alla inblandade har sett de kommersiella möjligheterna med detta, men faktum är att tilltaget också om inte vitaliserat bandet, så i alla fall taggat det. Vilket framgick rätt tydligt denna kväll. Inte minst blandades det och gavs i den digra repertoaren från inledande signaturmelodin Helloween via Hansens medley av tidiga, mer aggressiva alster, typ Starlight och Judas till Derisballaden If I Could.

Svårförståelig Iron Maiden-exaltering

Men Helloween i all ära; det var Iron Maiden som var den rättmätiga headlinerakten. Meritlistan talar liksom för sig själv. Att britterna överhuvudtaget bokades till festivalen måste emellertid betraktas som ordentligt speciellt. Däremot skulle jag vilja svära i kyrkan, och undra lite över hysterin. Varför denna enorma exaltering? Engelsmännen tycks ju besöka Skandinavien mer eller mindre varje år nuförtiden.

En väloljad turnémaskin

Men med detta sagt; en prestigebokning värd namnet för festivalen var det här tveklöst. Dessutom är förstås “järnjungfrun” känd för att leverera. Så även denna kväll, bör tilläggas. Men så är sextetten också en väloljad turnémaskin där varje kugge vet sin exakta uppgift och utför den med ackuratess därtill. Från första tonen på Aces High tedde sig allt också mycket riktigt väldigt självklart. Särskilt som ett gammalt brittiskt krigsflygplan, som svävade över gubbsens huvud bidrog till att förstärka helhetsintrycket. Andra klassiker som Where Eagles Dare, 2 Minutes to Midnight och en episk The Clansman följde innan maskoten Eddie kom in och fäktades med Dickinson lagom till gitarrsolon i The Trooper.

Dussinet ytterligare stapelvaror från den tidiga sångkatalogen följde därpå. Förutsägbart måhända, men jag misstänker att det är så fansen vill ha det. För det mesta i alla fall.

[Visa miniatyrer]

Foto: Michael Lindström

Setlist

Skriven 2018-06-07

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners