Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ännu ett år har förflutit, vilket betyder att det blivit dags att avnjuta ännu en upplaga av Sweden Rock. Öppningsdagen råkade även vara Nationaldag, något svenska hårdrockarna Astral Doors fått äran att uppmärksamma tidigt på eftermiddagen. Det behöver väl knappast påpekas att det skrålades friskt i refrängen. Innan dess hade framtiden för den tyngre musiken skådats när unga Three Dead Fingers, vars medlemmar knappt hunnit fylla tonår gav prov på sina redan ansenliga färdigheter, growlande och allt.
Värdig Thin Lizzyhyllning
Färdigheter för att inte säga rutin har Brian Downey i mängder. I egenskap av medgrundare av Thin Lizzy var han med från den stapplande början till det bitterljuva slutet i mitten på åttiotalet. Fast det ändade inte där. I Downeys band Alive and Dangerous lever irländarnas musik från Jailbreak till The Boys Are Back in Town kvar, något som framgick tydligt under detta sjuttiofem minuter långa gig. Troget, tidstypiskt groovy och rent allmänt ett värdigt alternativ till originalbandet tedde sig denna covercombo.
Ny svensk supergrupp imponerade
Cyhra är ex-In Flamesgitarristen Jesper Strömblads och Amaranthevokalisten Jake E Lundbergs nya projekt tillsammans med ytterligare folk från italienska Rhapsody och Annihilator. Summan av denna kardemumma antydde att det här skulle låta tämligen tungt, men också pompösare än In Flames, vilket i viss mån stämde. Fast oavsett vilket, en överraskande angenäm överraskning, får man väl säga att det här var. Deras gig präglades lika mycket av tunga riff och feta solon som av stora refränger. Vi talar hyfsat pampigt på ett sätt som åtminstone tidvis gav associationer till symfonic metalstoltheter som Kamelot.
Gediget Nocturnal Rites
Umeås power metalstoltheter Nocturnal Rites hade inte gett ut en ny skiva på ett helt decennium när senaste verket Phoenix släpptes i höstas, men nu är de alltså tillbaka. Med besked, tycker kollegorna. Och jag är benägen att hålla med. För det är inte bara den nya sångsamlingen som håller hög klass, även live gav de ett gott intryck av slaget högst gediget utan att vara direkt knockande. Sympatiskt var det hela också.
Ett gott substitut
Bullet är ett annat band, vars osäkra existens bekräftats av ett nytt skivsläpp på sistone. Även i deras fall visades god form, och jag inbillar mig att alla med en faiblesse för AC/DC, Accept och Judas Priest nickade godkännande åt det här. Ett gott såsindränkt kött- och potatissubstitut för originalen var det här hur som helst. Sådant som Stay Wild och nya Fuel the Fire var utmärkta exempel på detta, och sångaren Day Hofer gjorde som alltid sina bästa imitationer av Brian Johnson och Udo Dirkschneider. Samtidigt.
The Quireboys med klass och själ
The Quireboys framstår alltmer som Sweden Rocks husband efter hädangångna Motorhead och alltid lika pålitliga Saxon. Fast det finns förstås ingen anledning att klaga. Spike och gänget levererar alltid sin bluesdoftande hårfagra hårdrock med klass och själ. Bland favoriterna denna afton märktes bland annat Tramps & Thieves och smått skabrösa Sex Party, men egentligen var det bara att plocka guldkornen ett efter ett.
Försvarade de glammiga färgerna
Samma sak kan väl med gott fog också sägas om Hardcore Superstar och deras insats på Sweden Stage på nattkröken. Kvartetten har försvarat sina glammiga hårdrocksfärger i gott och väl tjugo år vid det här laget, och alla man pratade med på förhand bara förväntade sig att dessa energiska bad boys skulle göra bra ifrån sig även denna gång. Och vad kan man säga mer än att det som alltid var ett tajt kaxigt band där uppe på scen.
Sedan kunde man bara konstatera att låtmaterialet överlag håller måttet, och mer därtill. Det finna ett gott innehåll där under den kaxiga ytan. Sådana anthems som Last Call for Alcohol och Dreamin’ in a Cascet påminde oss alla om detta denna kväll.
Foto: Michael Lindström
Skriven 2018-06-07