Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Erik Poppe
I rollerna: Andrea Berntzen, Brede Fristad
BETYG: FEM
PREMIÄR: 2018-05-11
Att göra en film om Utøya som inte exploaterar det hemska dådet utfört av Anders Breivik för underhållning är svårt men Utøya 22 juli lyckas fullt ut. De gör detta genom att aldrig nämna Breivik vid namn eller på något annat sätt ge honom utrymme. Med fenomenal visualisering av ofattbar terror så är detta en obehaglig filmupplevelse som berör in i märgen, precis som det ska vara. Hade jag gått ut ur biografen med en känsla av tillfredsställelse så hade något varit fel, vad jag istället känner är det vi alla måste känna, att vi vill bekämpa de högerextremistiska vindar som finns i samhället och världen.
Filmen lyckas, genom den sparsamma användningen av antagonist (han syns endast på håll ett fåtal gånger), att få oss att kontemplera hur åsikter som Breiviks kan frodas i våra trakter och vad vi kan göra för att se till att kväva dem i sin linda, innan de hinner slå rot i individer och i samhället. Breivik är en fruktansvärd person men att nöja oss med att han sitter bakom lås och bom räcker inte, vi måste, som filmen genom sin form uppmanar till, ta oss an problematiken på ett makroplan och se till att detta aldrig kan hända igen.
Vi ser filmen från offrens synvinkel, förvirringen, flykten, dödsrädslan och allt annat illustreras på djuplodande skrämmande sätt, varje skott som hörs gör att jag hoppar till för att jag vet att majoriteten av dem ledde till verkliga personers bortgång. Filmens protagonister är inte baserade på enskilda verkliga personer utan på flera personers vittnesmål av vad de upplevde den 22 juli på Utøya, filmen blir alla offers film, en minnesruna över alldeles för korta liv. I början så bryter huvudrollfiguren med den fjärde väggen genom en smart alienationseffekt och berättar för oss i publiken att vi aldrig kommer att förstå men att detta är något som ändå måste visas. Och hon har så rätt, det är omöjligt men vi måste försöka så att vi aldrig glömmer.
Utøya 22 juli gör film på rätt sätt om verkliga händelser som gör ont att tänka, filmen är obehagligt omskakande men ett absolut måste för alla att se.
Skriven 2018-05-11
