SKID ROW, KB, Malmö den 9 maj 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det känns nästan som igår, men faktum är att nästa år fyller Skid Rows självbetitlade multimiljonsäljande debut trettio. Herregud, vad tiden går är man benägen att utbrista. För att det är så länge sedan dessa då osnutna New Jerseygossar slog igenom med besked verkar många fans ha glömt. Eller i alla fall, förträngt.

Fjärde sångaren

Vad de däremot aldrig glömmer är att karismatiske frontmannen Sebastian Bach sedan lång tid tillbaka inte utgör något annat än bandhistoria. Istället är kvintetten inne på sin fjärde sångare vid det här laget. ZP Theart hans namn, och var väl mest känd i egenskap av just vokalist och tillika grundare av power metalbandet DragonForce innan dess.

Gedigen metalstund

Ovänner av förändring kan dock glädja sig åt att tre originalmedlemmar faktisk alltjämt finns med i laguppställningen. Roligt på sitt sätt förstås, men i slutänden är det mest vitala förstås att att godset alltjämt levereras, något förhandsrapporterna från turnerande i såväl USA och Europa på sistone skvallrade om. Det fanns således all anledning att tro på en gedigen stund i den hårfagra metalens tecken denna kväll, och utan att nu överdriva får man väl säga att man gick hem nöjd, om än inte knockad.

För överlag tedde sig det här både energiskt och förvånansvärt inspirerat. Vid närmare eftertanke fanns det egentligen inte något att gnälla över. Bandet tedde sig tajt, men avslappnat, och trevlighetsfaktorn var hög. Mer än vid ett tillfälle uttryckte medlemmarna tacksamhet över fansens närvaro

Starkt tidigt låtfokus

Sedan vore det inte överdrivet svårt att kritisera bandet för att åtta av setlistans femton nummer hämtats från debuten. Eller för att ytterligare fem dito plockats från uppföljaren Slave To the Grind för övrigt. Den räknekunnige kan således komma fram till att endast två sånger från andra släpp framfördes, inklusive hårt riffiga We Are the Damned från senaste släppet, den fyra år gamla ep:n United World Rebellion: Chapter Two.

Smattrande och punkig öppning

Att hävda att Skid Rowherrarna gjort det lätt för sig i detta avseende är således knappast någon överdrift. Å andra sidan är det svårt att klandra dem. Ovanämnda verk vimlar av säkra kort. Som den smattrande punkfiga Slave to the Grind och råösiga Sweet Little Sister. Tala om öppning som fick igång adrenalinet. Cirkeln slöts sisådär åttio minuter senare med den nästan lika hårdslående, Youth Gone Wild, detta catchy rebellorienterade stycke – av allt att döma denna kväll – som gjort för att hytta med näven och skråla Hey, hey till flera gånger i rad .

En annan sida av bandet visades upp i Livin’ On a Chain Gang. På skiva är det här en tämligen tung och ruffig historia, men denna kväll hade ett ordentligt svängigt groove adderats medan den aggressiva gitarren tonats ner. På andra sidan spektrat fanns balladen Quicksand Jesus. Onekligen en vacker powerballad, men här kunde den duktige ZP Theart knappast överglänsa eller ens tangera Sebastian Backs intensivt inlevelserika tolkning.

Hunger och odödliga klassier

Det kunde han väl inte göra i megahitsen 18 And Life och I Remember You heller, men tappra känslostarka försök gjordes onekligen, och de gick mycket riktigt välförtjänt hem i KB:s salong också. Samtidigt är det förstås svårt att slarva bort två så med rätta odödliga sånger. De utgör trots allt melodisk metal med självklar klassikerstatus. Fast med detta sagt; även utan dessa ess i repertoaren är Skid Row alltjämt ett band väl värt att uppleva live. Det om något visade de denna afton. För icke frälsta lär nostalgitänket kanske ha varit svårt att slå ifrån sig, men att hungern finns kvar hos kvintetten bekräftade de utan tvekan denna onsdagsafton.

Skriven 2018-05-10