Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Wes Anderson
Originalröster: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton, Bob Balaban, Bill Murray
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-05-04
Är i allmänhet en fan av Wes Anderson knäppt knasiga filmer med sina såväl färgstarka persongallerier som dito miljöer. Sådant som The Royal Tenenbaums och nu senast The Grand Budapest Hotel nu senast är riktiga (indie)klassker i min bok. Lika förtjust är jag inte i hans första animerade försök Den fantastiska räven, som kom för snart tio år sedan. Här försökte sig auteuren på att göra dockanimerad film av sjutiotalsorienterad öststatsmodell med subtil humor och ”genialitet” av det tämligen ansträngda slaget. Således vore det också en överdrift att hävda att jag sett fram emot en ny skapelse i samma fåra, men uppenbarligen är jag rätt ensam om detta. I alla fall bland kollegorna. Recensionerna för Isle of Dogs på den amerikanska hemmaplanen har varit närmast lysande.
Platsen är ett aningen futuristiskt Japan. Där har hundar av alla de slag blivit förvisade till filmens titel ö av en den hårdföre borgmästaren Kobayashi eftersom en synnerligen smittsam variant av hundinfluensa brutit ut. Borgmästarens tolvårige brorson Atari är dock inte glad. Hans hund Spots var den första att bli skickad till ön. Därför stjäl han ett flygplan för att återförenas med sin fyrfota vän. Samtidigt på annat håll försöker vetenskapsmannen Watanabe hitta ett botemedel mot influensan, men vad han inte vet är att det konspireras på högre ort för att gåtan inte ska bli löst. En slutgiltig lösning av ”problemet” på ön står nämligen på den korrupte borgmästarens agenda
När eftertexterna rullat färdigt var första tanken till min förvåning att det här var ju inte så illa. Vem vet, kanske handlade detta i viss mån om att jag vant mig vid Andersons vuxet skruvade matinéstil, men till större delen är förklaringen helt enkelt bara att Isle of Dogs är en bättre film än Den fantastiska räven. På alla sätt. Inte minst finns här avsevärt mer berättarglädje och uppsluppenhet i det hela den här gången. Rävfilmen kändes i alldeles för hög utsträckning som en självupptagen stilövning medan Isle of Dogs lyckas bättre med att knyta ihop regissörens unika grepp med en saga i sofistikerad form.
Skriven 2018-05-03
