Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Pascal Laugier
I rollerna: Crystal Reed, Myléne Farmer, Anastasia Phillips, Emilia Jones, Taylor Hickson
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-05-04
Ghostland är regisserad av fransmannen Pacal Laugier, mannen bakom den illa beryktade Martyrs, en film som jag mest minns som en ändlös tortyrliknande plåga för de kvinnliga huvudpersonerna. Därför är det inte alldeles oväntat att indignerade kommentarer redan kommit som på beställning vad gäller det nya verket. Men om nu sanningen ska fram är väl inte Ghostland riktigt lika hård som hans förra film. Bara nästan.
Fast med detta sagt; även Ghostland bör endast ses av de härdade. För här finns onekligen sekvenser som lär chockera de flesta normala biobesökare – och säga vad man vill, men effektiv är Laugier allt som oftast när han ska skrämmas.
Vad det hela handlar om? Well, historien tar sin början när mamma Pauline – i franska popsångerskan Myléne Farmers skepnad – flyttar ut långt på det amerikanska bondlurkslandet med sina två tonårsdöttrar Beth och Vera. En avlägsen kvinnlig släkting av det excentriska slaget har nämligen avlidit, och därför har modern tagit beslutet att ta över hennes gamla nergångna kråkslott. Ett oklokt beslut ska det visa sig. För trion hinner knappt installera sig förrän två tosingar tar sig in i boningen och börjar terrorisera dem.
Att det går våldsamt till är som sagt givet. Sedan får var och en tolka det som den vill. För även om regissören nu enligt många med råge passerar gränsen för det spekulativa, så får jag nog ändå säga att det hela trots allt på ett kittlande sjukt sätt är ganska spännande. Sedan är för all del också greppet att blanda då och nu samt verklighet och drömmar inte alldeles oävet.
För övrigt är det inte särskilt överraskande att Ghostland fått kritik för det faktum att tosingarna ifråga utgörs av en transvestit och en sinnessvag jätte. Det heter att man sparkar på redan utsatta grupper, minsann. Men med all respekt och med risk för att vara krass; alla dårar på film kan faktiskt inte vara vita heterosexuella män hur gärna man än vill det.
Men bortsett från detta och summa summarum, så är det här en brutalt blodig och förvånansvärt välspelad käftsmäll väl värd att kolla in för de rutinerade skräckfantasterna som uppskattade sådant som Don´t Breathe, The Strangers och You´re Next. Nervsvaga göre sig således inget som helst besvär.
Skriven 2018-05-09
