ANDERS JOHANSSON, Trumslagarpojken (Bokfabriken)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

”Ett måste om du läst min bok om Yngwie! Helt fantastisk!”. Ja, så uttrycker sig Anders Tengner om Anders Johanssons Trumslagarpojken. För egen del har jag inte läst den närmast legendariske hårdrocksskribentens bok om Malmsteen, men jag kan förstås se intresset av att jämföra innehållet och skillnaderna i minnesbilderna av diverse händelser.

Fast bortsett från det är det ändå lätt att tycka att det här är rekommenderad läsning för varje äkta hårdrocksälskare. Alla nödvändiga ingredienser finns med, inklusive barnsliga upptåg, fyllor, pinsamheter, löjligt egotrippande samt en del tragik i botten och förstås en del musik också. Så överdrivet mycket nördigt snack om diverse inspelningar och kretativa motsättningar förekommer dock inte, det här är trots allt inte en snustorr Dylanbiografi. Inte heller berättas, så mycket eller ens något om brudar och sexuella erövringar. Ja, vad ska man säga; det här är inte The Dirt heller.

Men för att nu ta det från börjas. Denna boks trumslagarpojke Anders Johansson och hans klaviaturspelande bror Jens är söner till den alldeles för tidigt bortgångne jazzpianisten Jan Johansson, som förolyckades i en bilolycka endast trettiosju år gammal. Båda fick så småningom en karriär i hårdrocksvärlden och spelade båda tillsammans i såväl Malmöbördiga metalpionjärerna Silver Mountain som i Yngwie Malmsteens band. Därefter var den förstnämnde medlem i Hammerfall i femton år medan Jens varit en del av finska Stratovarius sedan 1995.

Det är den korta versionen av av vad Trumslagarpojken avhandlar. För Anders Johansson, som själv skött skrivandet har i stort sett fått med alla aspekter av sitt liv i denna drygt trehundratrettio sidor tjocka bok. Inte minst berättar han om sin barndom. Pappa jan var lugn, men upptagen medan han fortfarande levde, det var mamma Else, som skötte marktjänsten. Dessvärre säger sig Anders inte ha så många minnen av honom medan brodern inte minns någonting. Sorgligt, men sant, som Anders själv uttrycker saken.

Någonstans nämner den skrivande trummisen också något om att pappans däck var blankslitna den där ödesdigra dagen då han kolliderade med en flygbuss på E4:an vid Sollentuna. Vad hade hänt om så inte varit fallet, tycks han undra utan att säga det rätt ut.

Något Anders däremot är tydlig med är att han själv inte var helt ordinär, och att busstreck tillhörde vardagen då det begav sig. Som att bita tandläkaren i fingrarna som lite. Hårt. Eller samla maskrosfrön som senare ströddes ut på välskötta trädgårdar nattetid. Eller rasera sandslott. Eller koppla om telenätet med givet kaos som följd. Sistnämnda tilltag ångras dock idag. För skall man busa ska man se till att inte skada någon eller utsätta allmänheten för fara, konstaterar Anders

1974 gick familjens flyttlass till Malmö. Någonstans där i den vevan efter det att buset eskalerat till att bli kriminalitet, modell bilstöld. Därefter bestämde sig Anders för att det fick vara nog med ”dumheterna”. Fyraårig teknisk linje hägrade. Och stans metalband Silver Mountain, redan då världsberömda i hela Malmö, som min gamle far sade ibland om vissa, som han tyckte överskattade MFF-spelare.

Fast oavsett vilket, det är onekligen intressant att få en sällsynt inblick i ett band, vars attityd inte direkt påverkats av den svenska jantelagen, och den sjungande gitarristen Jonas Hansson kan vara förvissad om att han skapat svensk metalhistoria.

Men hur man än ser det utgör förstås Yngwiekapitlena bokens huvudnummer. Trevlig, blyg och ödmjuk är dock inte hur gitarrhjälten brukar beskrivas, men det var precis den bilden Anders hade vid första mötet i en musikaffär i Stockholm. I det avseendet skulle det dock gå utför rätt snabbt. Den lite naive Yngwie blev tydligen tämligen snabbt ett egotrippat monster ivrigt påhejad av en bandmanager som ville nära hans ego, snarare än att hålla ihop en enhet som kunde fungera på lång sikt.

Som hämnd för uteblivna pengautbetalningar eller vad det nu kunde vara blev det dålig stämning, och resultatet kunde mycket väl bli ett kvaddat hotellrum Yngwie fick betala för. Allt var dock inte elände. Som läsare förstår man att gänget kunde ha roligt tillsammans också, detta framgår faktiskt rätt tydligt.

Men på det hela taget framstod Yngwies karriär redan på detta tidiga stadium som en rad av misslyckade och bortslösade chanser. Eller i alla fall möjligheter som inte nyttjades på ett vettigt sätt för en långsiktig positiv utveckling. Bara sättet han avverkat duktiga sångare och musiker på genom åren säger en hel del i det avseendet, och här får man också mycket riktigt en tydlig påminnelse om detta.

Sedan har jag själv intervjuat gitarristen per telefon ett par gånger, och det har varit trevliga pratstunder båda gångerna, så visst finns det minst två sidor hos Yngwie, något Anders också är mån om att framhålla.

Fast det hjälpte förstås inte i längden, så det blev tack och hej till Yngwie, och istället en lite flackande tillvaro och försök med andra band innan Hammerfall kom in i bilden ett knappt decennium senare. Bland annat arbetade Anders med Jörg Fischer, ex-gitarrist i Accept och Blue Murder där John Syker (före detta Whitesnake) var boss. Det mest minnesvärda med det samarbetet tycks av allt att döma vara en episod då producenten Mike Stone (Journey, Queen) plakatfull utsattes för övergrepp i sin mungipa av Sykes aggressiva pitbull via dennes könsorgan. Inte roligt alls, tyckte Anders, som kallar tilltaget mobbningsbeteende, men likafullt hur motvilligt man än vill medge det en over the tophistoria av rang. Får man väl säga.

Den som till äventyrs har undrat vem som är rockvärldens otrevligaste individ får sig till livs en lämplig kandidat här, nämligen Ginger Baker, en gång i tiden trummis i legendariska Cream. Anders tog jobbet som trumroddare när brodern Jens, jazzfusionbasisten Jonas Hellborg och Baker var på Europaturné bara för att själv få bekräftat för sig att han verkligen var ett tvättäkta ”rövhål.

En hel del sköna nedslag görs som synes i denna läsvärda biografi, men utöver Yngwie, så tillägnas fullt logiskt mest utrymme åt Hammerfall. Femton år suddar man liksom inte bara ut, och visst har Anders mycket att berätta. Allt från avpolleteringen av hans föregångare och USA-inspelningar, en sjukdomsdrabbad turné i Sydamerika och en avvärjd holmgång med en medlem i Helloween.

Ja, också pratas det en hel del om bandets maktstruktur. Att ”alfahannarna” Joacim Cans och Oscar Dronjak är cheferna, vars ord knappast kan ifrågasättas råder det ingen tvekan om. I alla fall inte särskilt mycket. Övriga göre sig knappt besvär att tycka något. Det handlar om hierarki på hög nivå, helt enkelt även om han som slutkläm också säger att han haft ”väldigt kul” i Hammerfall.

Men som sagt, särskilt mycket utrymme för spontanitet finns inte, menar Anders. Arbetet i studion var således inte heller särskilt upphetsande eftersom alla arrangemang var klara från början. Möjligen kunde han smyga in små trumidéer omärkligt här och där ändå, men det var också allt.

På längre sikt blev situationen också ohållbar och droppen som fick bägaren att rinna över hade med boendesituationen och pengar när det spenderades tid i Göteborg att göra.

Om detta låter kryptiskt, så läs boken. Det är den värd. För som helhet är Trumslagarpojken onekligen en pageturner av stora mått. Inte minst för att Anders Johansson är en både duktig och genuin berättare, som varvar stort och smått, tramserier med allvar och blandar och ger med både tänkvärdheter och sunt förnuft. Dessutom är det tilltalande att han är så ärlig med sina misstag och övertramp. De egna bristerna och eftertankens kranka blekhet finns avhandlade likaväl som andras dito, vilket känns uppfriskande.

Därmed kan man väl och någonstans också dra slutsatsen att Anders blivit klokare med åren. Fast glimten i ögat och ungdomens buspojke finns för all del alltjämt kvar hos honom. Annars tror jag inte han hade klarat av att skriva den här boken med så mycket känsla, humor och för all del också hjärta.

Skriven 2018-05-03