Klicka på bilden, för att se hela bilden
Rubriken ljuger. Jag befann mig inte alls på förra årets Route 91, Las Vegas countryorienterade motsvarighet till Sweden Rock då en vettvilling urskiljningslöst öppnade eld mot festivalpubliken från ett fönster på Casinot Mandalay Bay på andra sidan Stripen samtidigt som den kanske största countrystjärnan just nu, Jason Aldean stod på scen. Men innan tragedin slog till hade jag definitivt velat vara på plats, och jag kunde mycket väl ha varit där när massakern inträffade. Året innan, det vill säga 2016 befann jag mig nämligen verkligen där. Jag och tjugofemtusen andra countryfans avnjöt gräddan av vad Nashville har att erbjuda. I tre hela dagar från lunch till midnatt spreds musiken till allas glädje över den annars tomma oansenliga gräsplätten.
Chock på CNN
Jag kommer alltid att hysa värme för dessa gemytliga dagar i det som med rätta kallas världens största nöjesfält för vuxna, det kan inget ändra på. Men den 2 oktober förra året adderades beckmörka onda undertoner efter en blodig massaker som vanligtvis bara förekommer i krigshärdar. Jag minns fortfarande när jag satte igång tv:n och kopplade till CNN morgonen därpå, och helt ovetandes möttes av feta rubriker om massor av döda och skadade på en countryfestival i Las Vegas. Situationen tedde sig overklig, men jag förstod omgående att attacken involverade Route 91. Känslorna pendlade mellan ilska och sorg och en hel del annat däremellan. Sedan kom de vanliga frågorna. Vem, varför, hur kunde det ske?
Inga svar
Men några svar att tala om fanns inte på detta tidiga stadium. Därefter slog det mig; jag kunde varit där. Om jag varit ett år ”sen” med mitt festivalbesök, gått ett år till eller skytten där på trettioandra våningen varit färdig med sin vad vi nu vet, minutiösa planering tidigare kunde detta bestialiska dåd skett redan 2016. En extremt obehaglig tanke, minst sagt.
Obehaglig association
En tanke som alltjämt finns med mig för övrigt. Särskilt om ämnet kommer upp i någon nördig diskussion om de artistiska insatserna när jag var där. Och inte för att jag på något vis vill vara överdramatisk, men det är närmast omöjligt att inte associera till tragedin förra året när ämnet Route 91 kommer på tal i dessa dagar. Fast så här drygt sju månader efter detta kyligt genomförda, men samtidig besinningslösa dåd tänker jag mest på offrena, vem de var och hur det gått för de överlevande. Speciellt nu när media stängt igen nyhetsbutiken, och gått vidare till att rapportera om nya blodbesudlade dårskaper.
Omgiven av vänner
Och på tal just om att gå vidare. Countryns ”community” tvekade initialt vad gäller om den årliga ACM Awardsshowen verkligen som vanligt skulle återvända till Las Vegas även detta år med tanke på höstens massaker, men man insåg uppenbarligen vikten av att inte låta våldet vinna. Ett helt rätt beslut, menar jag. Och Jason Aldean höll med.
– Om vi nu ska komma tillbaka, så är ACM-showen det rätta tillfället, sade han innan denna glittriga branschfest gick av stapeln den 15 april. Man är omgiven av sina vänner, det känns som vi har ett system som stöttar oss alla.
Helande musikgala
Vad Aldean indirekt pratade om är alltså att han och hans kollegor får mod, livslust och vilja av sin ”musikfamilj”. Sedan fortsatte det i samma stil på själva galan. Miranda Lambert pratade om att ”förenas genom musikens läkande kraft”, Hillary Scott från trion Lady Antebellum deklarareade att hon inte ”tänker leva i rädsla” och Kenny Chesney sjöng sin nya hit Get Along, en sång vars titel säger det mesta.
SWAT-team tar över?
Så countrystjärnorna kom tillbaka till Las Vegas, men de kommer garanterat aldrig tillbaka till gräsfältet mittemot Mandalay Bay där 58 människor dödades och 851 skadades. Kanske tar polisen över området istället. Redan i januari fördes nämligen diskussioner mellan dess ägare MGM och kommunen om att den lokala insatsstyrkan ska ta över åtminstone en del av området och göra det till en träningsanläggning.
Vilket väl får sägas vara ironiskt. En galnings verk leder måhända till att stans SWAT-styrka hittar ett nytt hem att träna och övningsskjuta på. Hur det går i slutänden återstår att se.
Musiken läker själsliga sår
Under tiden hoppas jag verkligen att någon vågar sig på att ta steget att starta en ny countryfestival i Las Vegas. När tiden känns rätt. När såren blivit mindre. I alla fall lite grand. Det må vara en klyscha, men musiken läker verkligen sår. I alla fall psykiskt och själsligen. Och våldet får – för att nu ta ännu en kliché aldrig vinna även om det känns hopplöst att kämpa emot ibland.
Ilska över ovilja att handla
Samtidigt är jag fortfarande obeskrivligt arg och förbannad. På massmördaren, vars namn jag vägrar yppa, låt honom ruttna bort i en mörk isoleringscell. På Trumpadministrationens ryggradslöshet och ovilja att ta itu med vapenlagarna. Samt på NRA, som med sedvanligt märklig argumentation vidhåller att ”guns don’t kill people, people kill people”, och på fullt allvar hävdar att attackvapen verkligen måste kunna vara tillgängliga att köpas av i stort sett vem som helst i världens mäktigaste demokrati.
Kämpa mot okänslig dumhet
Kontentan av detta att inget verkar hända den här gången heller för att förhindra liknande tragedier igen. Detta är förstås inget annat än ett hån mot offrena vi aldrig någonsin får glömma. Men det betyder inte att vi får låta deras död ha varit förgäves. Så även om det är svårt; fortsätt kämpa. Det är mitt budskap till alla kloka medkännande amerikaner. Fortsätt kämpa mot ignoransen, okänsligheten och dumheten som kostar oskyldiga liv varje gång någon sjuk, fanatisk, missanpassad, deppig, sviken – eller vad det nu kan vara – individ bestämmer sig för att ta ut all sin frustration och allt hat på hela världen med dödligt bestialiskt våld. Annars riskerar ondskan i värsta fall vinna till slut.
Det ligger i alla fall nära till hands. Att musiken sedan som alltid kommer att finnas där även när nästa vansinnesdåd inträffar må vara en tröst av varierande grad. Men det är samtidigt något varje normalt fungerande människa borde vilja göra allt för att slippa uppleva till varje pris.
Skriven 2018-04-27
