Klicka på bilden, för att se hela bilden
Oftast är väntan lång vad gäller artisters återkomst till en plats efter ett väl förrättat konsertvärv, men i fallet Eva Dahlgen var det faktiskt bara lite drygt åtta månader sedan förra besöker. Då var platsen Malmöfestivalens största scen, men i söndags var hon tillbaka i ett blygsammare format av det slag hon gör sig bäst i. För det är ju ett dokumenterat faktum att sångerskans lågmälda framtoning kommer mest till sin rätt på mindre spelställen. Därför var det heller inte så konstigt att viss förväntan låg i luften på det utsålda Palladium denna kväll.
Ett givet lyft
Med rätta får man väl säga. Dahlgren levererar godset allt som oftast, och söndagens spelning var inget undantag. Jag skulle till och med vilja hävda att detta gig utgjorde ett lyft jämfört med det stabila uppträde hon presenterade på festivalen i augusti. Vilket på sätt och vis inte var så konstigt. Att framträda på ett mysigt spelställe enkom för sina egna fans är trots allt en annan sak än att försöka överrösta en partyglad publik som inte ens betalt för sig.
Flykt från oförrätter
Jag inbillar mig att skillnaden är himmelsvid, och då särskilt för en privat och lågmäld artist av Dahlgrens slag, som vill komma nära sin publik och prata personligt med små bokstäver om viktiga händelser i sitt och andras liv. Som denna kväll då hon berättade om flyende från oförrätter i relationer då och nu, att bara de svaga starka överlever artistlivet och andra tänkvärdheter.
Generöst med nytt material
Pratet tedde sig spontant, men det var naturligtvis samtidigt ordentligt genomtänkt där avsikten varit att binda ihop kvällens musikaliska repertoar som till större delen lite ovänta bestod av nyare material från senaste albumet Jag sjunger ljuset och alldeles färska ep:n Jag vill ju bara vara fri. De fyra sångerna från sistnämnda fick för övrigt inleda, och av dessa stod inte minst Du var inte min då, en melankolisk sång om ungdomliga kärleksmisstag av klassiskt Dahlgrensnitt ut.
Tidlöshet, förfining och mognad
Jag säger klassiskt, för i vanlig ordning präglades låtlistan av idel känslofyllda ballader. Dahlgren predikar liksom inte för någon annan än de redan frälsta, precis som så många andra artister där tidlösheten, förfiningen och mognaden sätts främst. Sedan att plocka några särskilda favoriter är alltid svårt, men Sommarens sista dagar, den upplyftande Hela världen står i blom och en något nertonad Ängeln i rummet ligger alla bra till. Dessutom vore det klokt att gardera med Guldgrävarsång, dess uppskruvade långa instrumentala klimax utstrålade spelglädje av bästa sort. Dahlgrens spontana leende när allt var över var fullt förståeligt.
Oundgänglig svensk poprepresentant
Samma sak kan för övrigt sägas om denna positiva recension. Den borde vara i ala fall te sig både förståelig och logisk för alls läsare. Dahlgren fortsätter nämligen vare en oundgänglig representant för tidlös svensk pop, något denna kväll om något åter påminde oss alla om.
Skriven 2018-04-23
