Klicka på bilden, för att se hela bilden
Filmklassiker blir till musikal på Helsingborgs stadsteater, skriver Sydsvenskans ”dygnet runt” den 8 april 2018
En alldeles särskild dag. En 41 år gammal film, lika aktuell nu, som då
Regi: Ettore Scola. Manus: Ruggero Maccari, Ettore Scola och Maurizio Costanzo. Producent: Carlo Ponti. Foto: Pasqualino De Santis. Musik: Armando Trovajoli. Huvudrollerna: Antonietta spelad av Sophia Loren; Gabrielle, gestaltad av Marcello Mastroianni.
Den mycket, mycket produktive, sedan januari 2016 avlidne manusförfattaren och regissören Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” hade sin premiär år 1977, och nu, 41 år senare, spelas den återigen på biografer inte bara i Sverige utan världen över. Antagligen finner biografprogramsättarna att ”En alldeles särskild dag” är lika inkomstbringande och även lika aktuell nu, som då.
Men inte bara biografprogramsättarna vill tjäna pengar på gammalt gods, utan även teatrar. Inte att undra på: Filmen fick en César som bästa utländska film, en Golden Globe i samma kategori, var nominerad för en Oscar (Academy Awards) i dito klass och de globalt folkkära skådespelarna Sophia Loren och Marcello Mastroianni hyllades världen över för gestaltningen av sina roller somAntonietta respektive Gabrielle. Kompositören till denna film utsökta soundtrack var Armando Trovajoli, som mellan åren 1952 och 2010 musiksatte inte färre än 219 biograf- och tv-filmer och det finns knappast någon soundtrackintresserad, som inte minns hans musikaliska bidrag till Quentin Tarantinos ”Kill Bill: Vol. 1”.
Så nu, när Helsingborgs stadsteater i samarbete med Malmö Opera vill sätta upp ”En alldeles särskild dag” som musikal till våren 2019, då kan man inte annat än önska dem lycka till. Trion Bim Wikström, som skriver librettot, PO Nilsson, som komponerar musiken och Annika Kofoed, som regisserar musikalen, har mycket att leva upp till.
Hur mycket? Bekanta dig med följande:
När Hitler anländer till Rom för sitt veckolånga besök hos Benito Amilcare Andrea Mussolinis Italientisdagen den 3 maj 1938 i inledningsscenen till filmen ”En alldeles särskild dag”, presenteras han som en dirigent till en stor orkester. Alltefter denna scen pratas det om konst och politik som med varandra utbytbara, till och med identiska företeelser. De tyska uniformerna konstateras vara vackrare än falangisternas, futuristiska tavlor i Gabrielles ägo jämföres med tavlor i katolsk kitsch och porrealistiska fotobilder. Gabrielles synligt exekverade rumba-dans, framförs i kontrast till massans hörbara marscherande på ljudbandet, Hitlers resa till Rom jämförs med den i litteraturen väldokumenterade Goethes dito (1786-88 och 1790), då tysk romantik mötte romersk klassicism, et cetera.
Således är det strukturellt välmotiverat med
1) den rikliga användningen av bevingade ord och folk-aforismer (exempelvis ”bättre ensam än i dåligt sällskap”) som kontrast till radions och politikernas propagandistiska slagord,
2) citat ur kända filmer, litterära verk och bildkonst med besläktad tematik (en homosexuell man förförs av en sexuellt aktiv kvinna i ett fascistiskt/nazistiskt samhälle och försvinner sedan från scenen – exempelvis Bob Fosses ”Cabaret”,1972),
3) Pasqualino De Santis foto, liksom av tiden urblekt, dock social-dokumentariskt skarpt,
4) en formfulländning som ”avslutar” första akten med en örfil och börjar den andra ab ovo, ”från ägget”, mitt på dagen, med en äggomelett. (En pessimistisk upprepningsform, där 30-talets händelser inträffar på nytt.)
Den fiktiva filmens handling börjar på morgonen med en mästerlig presentation av filmhandlingens topografi – husets exteriör och interiör i en enda briljanta fotografen Pasqualino De Santis tagning.
2/ Därefter morgonuppvaknande och presentation av filmens alla protagonister i tur och ordning. En intern, inomfilmisk hierarki byggs upp – fatalism – där Antoniettas överviktige pojke har sina hemligheter i ett avsides rum och dottern exponeras fåfängt framför spegeln, handlingar som barnen måste ha anammat från modern då hon själv upprepar dessa vid Gabrielles besök, respektive vid Antoniettas och Gabrielles kurragömma med portvakterskan.
3/ Familjens frukost.
4/ Husets invånare går ut, en av dem har osnörda benlindor.
5/ Antonietta och Gabrielles första möte.
6/ Portvakterskan.
7/ Antoniettas och Gabrielles avsked från varandra.
8/ Middag, och Antonietta och Gabrielles återförening.
9/ Portvakterskan.
10/ Husets invånare kommer tillbaka, mannens benlindor är fortfarande osnörda.
11/ Familjens kvällsmat.
12/ Antoniettas familj håller på att lägga sig. Gabrielle deporteras. Upprepning av den långa obrutna tagningen från filmens början. Natt.
Politik som konst och konst som politik är filmens ena tema. Att detta sedan ”tvingar” den strukturellt medvetne regissören till en formalistisk och från den progressiva vänsterns synpunkt knappast godtagbar uppsättning, mycket lik Ingmar Bergmans kammarspel, borde noteras. Filmen anammar inte hjältarna Gabrielles och Antoniettas fria, uppburna, improviserade umgängesform, utan nazismens och fascismens, Hitlers och Mussolinis, den politiska vardagens strikt manipulerade form.
Detta och mycket annat inte helt oväsentligt (i en filmdebatt) har den rikliga debatten kring filmen ”En alldeles särskild dag” medvetet eller omedvetet förbigått.
En snabb genomgång av ”En alldeles särskild dag”, från en alldeles särskild synvinkel
HenryBecques olycksaliga ”Korparna”, Ibsens ”Vildanden”, Jean Anouilhs ”Lärkan”, Tjechovs ”Måsen”, Strindbergs ”Pelikanen”, men även grönsiskan i ”Fröken Julie” är några av de fågelarter vars skönhet och behag och symboliska särart även studerats utanför ornitologernas kretsar.
Det är sofistikerade fågelpersonligheter som den uppburna fru Thalia kan brösta sig med. Ettore Scolas kulturella verksamhet är dock av en mer folklig art.
En film är en mångduplicerbar konstprodukt och i en sådan väljer Scola som bärande symbol en papegoja, en fågel som förmedlar bilden av ständiga upprepningar och monotoni.
Men Scola kallar sin eklektiska skapelse ”Una giornata particolare”, ”En alldeles särskild dag”.
Varje enskild dag är emellertid ett undantag från de övriga ”vardagliga”, monotona dagarna, och därmed särskild. Sådan är även den dag, som filmens titel syftar på. Filmen ”introduceras” av en papegoja, en fågelart som i vilt tillstånd är lika vanlig på Europas breddgrader som en livslevande äkta Gud och en äkta biblisk Maria. Men är det inte just dessa två som förenas på taket, ovanför folks huvuden, bland nytvättade, ”heligt vita”, lakan?
Via analogier refererar nära på allt kulturellt skapande till gemensamma kulturella ramar såsom Iliaden,Odyssén, Orestes- och Oidipusmyten, Tusen och en natt, Askungen, ”De tre musketörerna”, anspelningar på Jesus och Buddhas liv,
Marx kommunistiska manifest och politiska omvändelse med historisk sprängkraft av Watergatetyp.
Naturligtvis är hänvisning till och återgivning av händelser från Gamla och Nya testamentens skafferier de mest använda och användbara i västerlandet, inte minst i Italien, Frankrike, Spanien, Mexiko och inte minst USA.
Visst är Gabrielle – till yrket en radiohallåman, en osynlig röst i ett upplyst fönster tvärs över gården – en Gud. Gabrielle, eller Gud, som namnets etymologiska betydelse lyder, är homosexuell / bisexuell, liksom gudar anses ha varit hermafroditer under den mytologiska tiden. De bibliska orden att man och kvinna skall utgöra en kropp, går således i uppfyllelse.
Och är inte Antonietta, kvinnan som svimmade och blev ”befruktad” av anblicken av en ridande Il Duce, en Maria?
Och någonstans identifierar vi oss med de båda särlingarna. Gud är inom oss, och vi är inom Gud. Och på liknande vis är varje särskild dag en vanlig dag, precis som varje vanlig dag är en alldeles särskild dag.
Antonietta har sex barn, ett för varje dag i arbetsveckan, och det är nu söndag, veckans sjunde dag. På kvällen lägger hon sig bredvid sin man. Och liksom i den Nytestamentliga förebilden, i vilken maken Josef inte ombesörjde Marias befruktning, kommer Antoniettas man inte att befrukta henne. Eftersom i filmens självalstrande struktur är det hingsten och Guden Benito, Guden Adolf och Guden Gabrielle som står för denna tjänst.
Antonietta släcker ljuset, morgonen därpå kommer vi att möta henne på nytt, serverande frukost åt hela familjen. En evig cirkel, vars fatalistiska upprepande, är filmens papegoja symbol för.
Papegojan ”är” Antonietta – kvinnan som en dag flyger ur hemmets bur på en liten utflykt till våningen tvärs över gården. Papegojan är, liksom den domesticerade hemmafrun, foglig. Den är inte svår att dressera eller leda till oreflekterade upprepningar.
Papegojan ”är” Gabrielle – en vältalig man med ett fjolligt, papegojalikt skratt, samt en sparkcykel på vilken han fritt kan flyga hit och dit i rummet, och som fågellikt pickar på frön, kaffebönor.
Papegojan ”är” den ständigt tjatande och välinformerade portvakterskan, och
papegojan ”är” även de slogans- och slagordssprutande Der Führer och Il Duce.
Svartfjädrad, står papegojan även för svartskjortorna, de svartuniformerade falangisterna, och samtidigt står den även för bilden av alla de övriga invånarna i huset, då den liksom de, flyger ut ur buren och huset, för att senare återvända, efter en dagsrunda.
Papegojan är envar och alla, en sammandragande princip, hämtad ur Scolas ”kodbok”, ”De tre musketörerna”, boken Antonietta fick av Gabrielle.
”De tre musketörerna” är en referens som Scola använt sig av i sina filmer tidigare och det verkar som att musketörernas romanmotto ”En för alla och alla för en!”, är för honom något heligt och okränkbart, och det oavsett vilka politiska tolkningskonsekvenser det kan medföra.
Hur som helst: filmens papegoja är en pippi, en som likt konst, religion och politik, kan flyga in i våra alldeles särskilda vardagar.
När jag framförde min tolkning av Scolas papegoja på ett seminarium för manusförfattare och recensenter, fick jag mothugg av en aktad filmkritiker, faktiskt en chefredaktör för en filmtidskrift, som menade att en papegoja eller vilket annat objekt som helst, inte kan representera fler än en enda människa, eftersom då blir en sådan symbol helt meningslös.
Mitt svar då, liksom nu, är så som följer:
Det är inte helt ovanligt att en symbol i en litterär konstruktion är funktionell för verkets hela personage, liksom det är brukligt att hjältens största begränsning visar sig vara hans eller hennes starkaste sida, eller som mottagare av Presidential Medal of Freedom,Norman Vincent Peale, uttryckte det, ”Adversity can be the abrasive that puts the edge on courage”. När professor Lennart Breitholtz, författare till standardverket ”Epoker och diktare I-II”, analyserar Ibsens ”Vildanden”, påvisar han att pjäsens vildand är en symbol för så gott som alla pjäsens protagonister. Han skriver: ”Som vi ser, är symboliken allt annat än lättfångad. Vildandsymbolen får undan för undan ny innebörd, den glider oss ur händerna.”
Det är bara intellektuellt undernärda om än uppburna recensenter som förkastar välunderbyggda studier av välorienterade forskare…
Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.
Skriven 2018-04-10
