HARRY STYLES, Royal Arena, Köpenhamn den 19 mars 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

One Direction regerade världen i knappt sex år innan uppbrottet eller i alla fall pausen på obestämd framtid infann sig. Inte särskilt förvånande. Det är så det brukar vara för pojk- och flickband. Ett lysande undantag är förstås Backstreet Boys. De har hållit ihop så länge att de till och med har fått en så kallad residence i Las Vegas. Utan paus dessutom. Vilket förstås säger en del om digniteten för deras karriär.

Störst succé solo

Fast One Direction har som sagt följt den gängse dramarturgin. I dagens läge har kvintetten spridits för vinden. Så här långt har tre i gänget dragit igång solokarriärer värda namnet, närmare bestämt förste avhopparen Zayn Malik, Niall Horan och förstås Harry Styles. Den sistnämnde är också den som varit med klar marginal mest framgångsrik hittills, något som torde ha stått klart för var och en som var på plats i Royal Arena i måndags. Det här var för all del inte Parken eller Ullevi, och utsålt var det förvisso inte heller, men det faktum att elvatusen synnerligen exalterade unga fans med kraftig kvinnlig övervikt faktiskt hade löst biljett till en ex-boybandmedlems spelning var verkligen inte fy skam.

Tittar bakåt i historien

Fy skam har för övrigt responsen på förra årets självbetitlade debutalbum inte heller varit. Här talar vi nämligen både i termerna global världshit och en oväntat kritikerrosad skapelse. Välförtjänt? Jag tycker faktiskt det. Sedan vore det kanske synd att påstå att Styles har hittat sin egen personliga röst riktigt än. För egen del betvivlar jag inte genuiniteten, men den enda gemensamma nämnaren i sångarens repertoar på detta tidiga (solo)stadium är att han tittar bakåt i pop- och rockhistorien, snarare än sneglar på samtida trender.

Glamrockigt element

I min bok tyder detta på god smak och kärlek till det förflutna, och det faktum att kvällens enda cover – utöver en kvartett One Directionsånger – var en glammig version av Fleetwood Macs The Chain säger onekligen en del i detta avseende. Och på tal om just det glamrockiga elementet; både inledande Only Angel och lätt flummiga extranumret Kiwi hörde hemma i den kategori, och svänget var onekligen avsevärt. Samtidigt gav grooviga Medicine associationer till nittiotalets britpop medan Woman bar på en tydlig gammeldags soulkänsla och opluggade Sweet Creature var singer/songwriting av den väna sorten.

Given juvel i kronan

Balladen Sign of the Times å sin sida måste betraktas som kvällens juvelen i kronan. Megahiten framstod som något Elton John skulle kunna ha gjort med benägen hjälp av skamlöst underskattade duon Savage Garden i falsettpartierna. Det behöver väl knappast tilläggas att det aldrig blev mer storslaget, tjusigare eller mer känslosprunkande än så denna kväll, och om det nu mot förmodan fanns några närvarande skeptiker tvivlade på äktheten i Styles artisteri, så lär de nog ha blivit omvända när allt var över.

Med beröm godkänd solosväng

Fast som sagt, det finns alltjämt utrymme för honom att växa och hitta sin egen stil fullt ut, grabben är trots allt bara tjugofyra år. Men i egenskap av förstavarv i solosvängen tedde sig det här bättre än förväntat, och bandet med den duktiga trummisen Sarah Jones i spetsen lyfte verkligen helheten också. Lovande och med beröm godkänt är nog orden jag söker efter när helheten ska bedömas.

Skriven 2018-03-20