Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Craig Gillsepie
I rollerna: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Paul Walter Hauser, Junianne Nicholson
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-03-16
De av oss som följde nyhetsflödet det minsta då det begav sig på nittiotalet kan omöjligen glömma konståkerskan Tonya Harding och den skandal hon figurerade i 1994 i samband med ett överfall på största konkurrenten på hemmaplan, Nancy Kerrigan. Den som orkestrerade dådet var dock ex-mannen Jeff Gillooly, men misstankarna att hon kände till attacken och hindrade rättvisans gång gick inte att undgå.
Nu har Hardings liv blivit film, och det är sannerligen en tragikomisk historia med inte så lite svärta i botten. Vi får följa Hardings kamp för att lämna sin påvra bakgrund till förmån för något hon verkligen hade talang för. Dessvärre blir det också tidigt uppenbart att hennes osofistikerade burdusa framtoning och impulsiva pang på rödbetan agerande satte käppar i hjulet för de egna ambitionerna. Samma sak gäller för övrigt vad gäller den inte sällan aggressive och inte särskilt smarte makens inflytande. Jeff och Tonya var i viss mån av samma skrot och korn, men definitivt inte bra för varandra. I alla fall inte i längden. Allt detta berättar I, Tonya på ett flyhänt inspirerande och osentimentalt sätt med en rakt igenom hudnära och totalt trovärdig Margot Robbie i titelrollen.
Mest flippat blir det när Harding pratar direkt in i kameran och ger sin syn på saken när de andra personernas uppgifter inte överensstämmer med hennes eller när Jeffs totalt verklighetsfrånvände ”livvakt” Shawn intervjuas, och utan att darra på manschetterna kommer med de mest absurda påståenden. I ögonblick som dessa talar vi verkligen om mörk skruvad humor av klass.
Fast det är klart filmen har sina rörande ögonblick också. För Tonya precis som alla andra suktar efter kärlek. Från Jeff, från mediafolket, från sina konståkarkollegor, men framförallt från sin hårdföra mamma LaVona – spelad av en lysande Alison Janney, som verkligen inte är den mjuka ömmande moderstypen, snarare precis tvärtom. Här antyds det möjligen att den svåra uppväxten gjorde henne till något av ett offer, men det vore samtidigt synd att påstå att Gillespie och manusförfattaren Steven Rogers slätar över eller ursäktar hennes beteende. Om något, överlämnar de den biten till biopubliken om så önskas.
Skriven 2018-03-07
