Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jag minns mycket tydligt de barnfilmer jag såg som barn i Bratislava. Ett femtiotal filmer från den tiden skulle jag i viss mån kunna återskapa även i dag. Mest bilder och scener och stämningar, mera sällan repliker. Sedan jag var fem år gammal, parkerade min pappa mig på Barnens bio, söndag efter söndag, medan han läste tidningar och drack ett mockakaffe i ett café bredvid biografen. Detta utspelade sig mellan klockan 10.00–12.00.
Samhällsnyttig uppfostran
Efter söndagslunchen gick jag och en kompis till Pionjärbiografen. Där visades också barnfilm, fast inte sagofilm. Pionjärfilmerna hade mera iögonfallande samhällsnyttig uppfostran i syfte. Och så varje tisdagskväll smög jag mig in i en genomrökt arbetarbarack, kallad tro det eller ej ”svenska huset”, där jag introducerades i vuxenfilm som inte var avsedd för den bredare publiken.
Det sjunde Inseglet – en sagofilm
Jag var elva år gammal när jag såg Bergmans ”Det sjunde inseglet” i Bratislava. För mig var det en sagofilm: Bengt Ekerot föreställande döden, en häxa som skulle brännas på bålet, den i rustning klädde riddaren Antonius Block, väpnaren Jöns, gycklarfamiljen Josef och Maria, i filmen kallade Jof och Mia, levandegjorda av Nils Poppe och den oskuldsfulla, kärleksfulla, livfulla och översexiga Bibi Andersson, de sju silhuettfigurerna anförda av liemannen och med en spelman i svansen och så en svart-vit medeltid, som för barn nästan alltid är en synonym för sagotid.
Det var en upplevelse utöver det vanliga.
Det är då självklart, att när jag hörde att Bergman kommer upp på scen i Stockholm, liftade jag dit.
Bergmans Woyzeck
År 1968 ockuperades Bratislava och resten av Tjeckoslovakien av Warszawapaktens med antikapitalistisk propaganda smittade soldater, och jag utnyttjade kaostillfället att fly till Sverige.
Den första teateruppsättning jag bevittnade i Sverige var Ingmar Bergmans ”Woyzeck”, skriven av den tragiskt, i blodförgiftning absolut för tidigt avlidne docenten i anatomi, och den förföljde grundaren av sällskapet för mänskliga rättigheter, Georg Büchner. på Dramaten.
Det var eftermiddagen den 13 mars 1969, och det var en av de sista för allmänheten öppna repetitionerna före premiären. Jag var villig att betala vad som helst för den, som man säger i affekt, men den var gratis. Vilket drömland jag flyttat till.
Min svenska lämnade mycket att önska, men det jag inte förstod förklarade vännen Nils-Åke Gussing för mig, vill jag minnas, som var där med sin indiska hustru, den spröda Surya.
En övertygande Tommy Berggren
”Människan är en avgrund, man får svindel när man ser ner i henne”, konstaterade Tommy Berggren, och repliken ekar fortfarande i mig. Eller ”Allting är möda under solen, man svettas till och med i sömnen”.
Jag kan inte annat än nicka instämmande. Mer övertygande Frans Woyzeck än i Tommy Berggrens utformning har jag inte varit med om varken förr eller senare. Och Gunnel Lindbloms Marie…
Efter pjäsgenomdraget blev publiken uppmanad att lämna spellokalen, men Nils-Åke ordnade att vi fick stanna. På den tiden betraktades en utlänning fortfarande som en gäst och inte som börda eller pest.
Ett svordomsfyllt tack
Bergman klev upp på scenplattan, tittade på sina medarbetare och sa ”Tack så in i helvete jävla mycket! Jag är kolossalt stolt över Er. Jag har suttit på de två taskigaste platserna i dag och jag har inte skrivit upp en sak.”
Mitt anteckningsblock var däremot fyllt med noteringar. Bergmans var tomt på grund av att han var så in i helvete jävla nöjd, och mitt var rågat av samma skäl. Yin & yang.
1.344 frallor för en bok
”Världens bästa dramer i urval” var den första bok jag investerade i i Sverige, och där mellan sidorna 497 och 509 kan jag fortfarande läsa ”Woyzeck”, helt nerklottrat med mina fyrtionio år gamla anteckningar.
”Världens bästa dramer i urval” kostade 50:40 kronor. På den tiden räknade jag fortfarande om alla priser till tjeckoslovakiska kronor, och hur många tjeckoslovakiska småfranska jag kunde köpa för samma peng. Jag vill minnas att för 1 SEK fick man 8 KČS på svarta marknaden, som var den enda marknad en vanlig socialistisk människa handlade sina valutor på. En småfranska kostade i Tjeckoslovakien 0,30 KČS på den tiden. Jag skulle således kunna köpa 1 344 småfranska för samma peng som jag betalade för boken. Ett helt bageri.
Purfärsk version
I Sverige kostade en småfranska 1 krona. Skulle jag ha investerat de 50:40 i slovakiska småfranskor och sålt dem här i Sverige kunde jag ha köpt 27 stycken ”Världens bästa dramer” för pengarna, med mängdrabatt troligen ännu fler.
I ”Världens bästa dramer i urval” finnes ”Woyzeck” i Tage Aurells översättning från 1961. Det är inte den som Bergman förlitade sig på. Bergman använde sig av Svenska Dagbladets skarpsynte litteratur- och teaterrecensent Per Erik Wahlunds på den tiden purfärska version.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.
Skriven 2018-02-28
