Klicka på bilden, för att se hela bilden
Camilla Grebe debuterade så sent som 2009 med första boken om psykoterapeuten Siri Bergman, Någon sorts frid, och alltsedan dess har nya verk kommit i en strid ström. Husdjuret är hennes tionde och senaste bok. Det är för övrigt också en fristående fortsättning på på den två år gamla Älskaren från huvudkontoret. Och responsen har varit god. Topplaceringar både på försäljningslistorna och goda recensioner har följt i dess spår Inte minst utsågs denna lantliga mordhistoria till årets bästa kriminalroman förra året av Svenska Deckarakademin.’
Grebe levererar
Inte illa, får man väl säga, och frågan är då också förstås om det hela lever upp till förväntningar som dessa goda vitsord skapat. Tja, nu är ju inte jag någon enorm konsument av den här typen av litteratur, eller ens fiction överhuvudtaget. Det blir mest biografier eller böcker om film, musik och politik som avverkas. Men den som nu väljer att bortse från att jag dessvärre inte känner mig alldeles bekväm med att slänga referenser om Mari Jungstedt, Camilla Läckberg eller Denise Rudberg omkring mig, så får jag nog säga att Grebe levererar. För denna skapelse är verkligen något helt annat än Buthler & Öhrlunds serie om yuppiepsykopaten Christopher Silfverbielke om man säger så. Men det hindrar den samtidigt inte från att både vara oväntat fängslande och i besittning av ett slags nyanserat djup.
Personlig koppling
Platsen är Ormberg, en fiktiv håla någonstans i Sörmland. Dit återvänder den unga polisen Malin för att lösa ett brutalt mord. Twisten är att det är relaterat till samma lik, som hon själv råkade stöta på i samband med en kisspaus under en fyllefest i skogen åtta år tidigare. Vi talar i termerna ett så kallat cold case med högst personlig koppling, således. Plötsligt tvingas Malin tillbaka till platsen hon kämpade för komma bort ifrån, och påminns om dess småskurenhet, fördomar, uppgivenhet och minnena av en blomstrande bygd som tillhör en svunnen tid. Samt icke minst en obeskrivlig tragedi, som alltjämt utgör ett plågsamt inslag i hennes tankevärld.
Något odefinierat ont
Inte för inte betecknas Husdjuret som en psykologisk thriller, den som söker renodlad action får se sig om efter något annat att sluka. Fast spänningen är oavsett vilket uppenbar, det går inte att förneka. På ett subtilt sätt byggs den obehagliga stämningen upp samtidigt som mörka hemligheter gradvis kommer i dagen och fallet nystas upp efterhand. Det finns något odefinierat ont i denna by som Gud eller i alla fall den moderna Sverige tycks ha glömt, och Malin vill därifrån igen så fort det bara går.
Tre personer i jagform
Att Malin är den uppenbara huvudpersonen i Husdjuret är givet, men ytterligare två personer är lika viktiga, och alla tre berättar sin historia i jagform. Utöver den unga poliskvinnan får vi stifta bekantskap med Jake, en fjortonårig pojke med identitetsfunderingar, som av en händelse kommer över en dagbok. Denna tillhör dramats tredje huvudperson, den sexitioåriga profileraren Hanne Hon är briljant på sitt jobb, men dessvärre lider hon också av begynnande demens. Därför måste hon anteckna allt som har med fallet att göra och sitt övriga liv för att minnas.
Mörkt och gråsprängt realistiskt
Det här med att ha tre jag är onekligen ett smart sätt att berätta historien på. Det ger inte bara variation, och låter oss lära känna tre protagonister på djupet med allt vad det innebär av hemligheter och dolda känslor , utan bidrager också till att uppvisa olika sidor av det mynt som stavas mordmysterium. Sedan inser givetvis Frebe att det är vitalt för läsaren att få bli serverade tillfredsställande svar på vem eller vilka som är mördare och i så fall varför. Men det är samtidigt uppenbart att det varit minst lika viktigt för henna att beskriva tillståndet och den kvävande tillvaro, som präglar den lilla byn där detta brott begåtts.
Ja, också förekommer ett humanitärt tema också förkroppsligat av en flyktingförläggning mitt i det Ormbergska ingenmanslandet. Här intar Grebe till skillnad mot byborna i denna skapelse en pro-flyktingorienterad inställning med tydligt känslofokus, och må så vara. Som dramatisk krydda är det både effektivt och berörande. Men sett som ett inlägg i flyktingdebatten, vilket författarinnan vill framhålla, ter sig det enkla budskapet såväl en aning naivt som fyrkantigt och smått irriterande i sitt upplägg.
Med med andra ord, och bortsett från detta; Husdjuret är ingen traditionell mysdeckare berättad med gott humör, utan snarare en tämligen mörk och gråsprängt realistisk skildring med en stark obehagstouch. Det hela skulle göra sig utmärkt som nordic noir på filmduken eller på tv, helt enkelt.
Skriven 2018-02-28
