Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Lesley Manville, Camilla Rutherford, Vicky Krieps, Jane Perry
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-02-23
Paul Thomas Anderson i kombination med Daniel Day-Lewis hade kunnat göra film tillsammans om vad som helst och det hade blivit bra, tror jag. Men några fler filmer kommer det inte att bli för dem efter denna, åtminstone inte om en tror på Day-Lewis som menar att detta är hans sista film någonsin. Om det nu blir sant så lämnar han filmvärlden med ännu ett djuplodande rollfigursporträtt, denna gång av en klänningsdesigner i 1950-talets London. Hans rollfigur, med det intressanta namnet Reynolds Woodcock, är en riktig kvinnotjusare som lämnar sina amorösa sambors på löpande band när han tröttnar på dem, den som får vara budbärare är han syster som är den enda bestående mänskliga relationen i hans liv. Tills han träffar den unga Alma som, efter den första tidens medryckande förälskelse, inte vill dansa efter hans pipa.
Som rollfiguren Alma ser vi Vicky Krieps som också står för finfint skådespeleri. Atmosfären, med en tryckande stämning, är utmejslad med kirurgisk precision. Vår tid med Reynolds och Alma ger os en mångfacetterad bild av de specifika rollfigurerna och deras relation men också en diskussion om maktstrukturer mellan kön och klass. Andersons regi är stilistiskt självklar utan några krusiduller och hans manus är detaljrikt intrikat. På fördelaktiga sätt så undviker Phantom Thread att måla in sig i ett hörn, den kan sägas tillhöra en rad olika genrer och lämnar oss ständigt gissande angående vad som kommer att hända härnäst samtidigt som varje handling från rollfigurerna känns konsekvent och underbyggd av vad som har kommit före.
Jag hoppas Day-Lewis och Anderson, trots den senares utsagor, kommer att göra många fler filmer tillsammans, om inte så får vi trösta oss med denna enastående film.
Skriven 2018-02-23
