TOTO, Forum, Köpenhamn den 17 februari 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Toto är tillbaka på bred front. 40 Trips Around the Sun är titeln på turnén, vilket även ska påminna oss alla om att det är fyrtio år sedan bildandet. Egentligen är det fyrtiotvå, men varför vara en besservisser? Det viktiga i sammanhanget är trots allt att bandet bokstavligen sjunger på sista versen. Under kvällens gång antydde gitarristen Steve Lukather nämligen att detta är sista gången Los Angelesbandet är ute på vägarna. Farvälet är förstås välförtjänt, men det känns också lite snopet eftersom alla inblandade fortsätter vara i utmärkt form.

Fascinerande engagemang

För ingen lär väl ingen ha blivit förvånad över att professionalismen var lika huggen i sten som alltid denna kväll, ränderna från deras tidiga karriär som studiomusiker går liksom aldrig ur. Å andra sidan måste jag säga att hungern och spelglädjen både överraskade och imponerade. Att gubbsen efter alla dessa år alltjämt kan uppvisa sådant engagemang är närmast fascinerande, och Joseph Williams sjunger verkligen precis lika tonsäkert och bra rent allmänt som då det begav sig.

Snudd på tjänstefel

Så långt är allt gott och väl, ett överbetyg borde vara givet. Fast i slutänden saboterade den något märkliga setlistan den möjligheten. För man kan ju onekligen undra vad sådant som det sju minuter långa och trista jazzfusionförsöket Jake to the Bone och Dune (Desert Theme), från soundtracket till David Lynch konstifika science fictionrulle Dune fyllde för funktion mer än att ge spelvariation åt gänget på scen.

Lkaså kan jag tycka det var snudd på tjänstefel att säkra kort som Stop Loving You och den sällan spelade Holyanna båda avbröts redan efter första refrängen. Snopet, får man väl säga. Sedan var tanken säkert god med att göra covers på egna sånger som andra haft framgång med, typ Boz Scaggs Miss Sun och Michael Jacksons Human Nature, men dessvärre framstod Totos versioner dessvärre som uppenbart bleka jämfört med originalen.

Knöt ihop säcken

Fast den två timmar och femton minuter långa och tillika utsålda spelningen började onekligen starkt med en kvintett sånger, som borde satt tonen för showen som helhet, däribland nya esset Alone, oundvikliga Hold the Line och Lovers in the Night, en av bandets klistrigaste rockers någonsin. På samma sätt knöt bandet ihop säcken snyggt med likaledes rockorienterade Stranger in Town, Make Believe och – vad annars – Africa i det ordinarie setet. Tillställningen blev aldrig bättre än här i dess klimax och inledningsvis. Vilket för all del är gott nog, men med tanke på att detta gig kanske var det sista för all framtid på skandinavisk mark hade jag önskat att bandet skulle bjuda på en hejdundrande hitparad rakt igenom. Jag hade på stående fot kunnat räkna upp en handfull sånger, som borde funnits med på Forum istället för de två ovannämnda och ett antal andra mer eller mindre obskyra nummer.

Oklanderlig perfektionism

Ändå går det förstås inte att komma ifrån att bandet kunde lämna scenen med gott samvete även denna afton. Musikaliteten glöder alltid hos det här gänget, de går sällan på rutin. Sedan lär dessa slitstarka veteraner självklart inte ha vunnit några nya beundrare vare sig i lördags eller tidigare på turnén, i alla fall inte bland de inte sällan magsura kollegorna. Däremot kan de vara säkra på att minnet av deras oklanderliga perfektionism och sofistikerade handlag lämnades i förväntat fullgott skick för all framtid.

Skriven 2018-02-18