Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Ryan Coogler
I rollerna: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong´o, Danai Gurira, Martin Freeman
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-02-14
Marvels Black Panther dök upp redan 1966 och var den första svarta superhjälten – i betydelsen afrikan, inte svart dräkt. Jag känner till figuren, jag har sett bilder på honom, jag har till och med en kollega som tecknat Black Panther – men jag har aldrig någonsin läst serien. Således vet jag ingenting om honom. Till exempel har jag ingen aning om vad han har för superkrafter.
Nu har jag sett filmen om honom – så, vad har han för superkrafter?
Ingen aning!
Han dricker en sörja gjord på något slags mystiska örter som avger ett blålila sken, och då får han “svarta panterns krafter”. Vilka svarta panterns krafter är framgår inte. Han är bra på att slå volter, men det måste väl vara mer än det. Kanske blir han även superstark?
Black Panthers dräkt har även den superkrafter. Den är tillverkad av världens hårdaste metall, det mystiska och magiska vibranium. Vibranium förekom redan 1966, tre år innan adamantium introducerades – den hårda metall som Wolverines klor och skelett är gjort av. Black Panthers dräkt kan fälla ut klor och absorbera kraften av snytingar, pistolskott och annat.
Ryan Cooglers (LAST STOP FRUITVALE STATION) film inleds i Oakland 1992. Den tidens Black Panther; T’Chaka, kung av det afrikanska landet Wakanda, dyker upp i en sunkig lägenhet där två unga ligister planerar en kupp. Det visar sig att de två killarna också är från Wakanda. Vad är T’Chaka ute efter?
Hopp till nutid och Wakanda. Wakanda är en högteknologisk storstad, gömd för omvärlden – ungefär som en Blade Runner-stad ingen hittar till. Det är tack vare vibranium, vilket finns i mängder där, som staden och dess befolkning är så avancerade. T’Chakas son; T’Challa (Chadwick Boseman), ska ärva tronen. Under den mystiska tronarvsceremonin på toppen av ett vattenfall, dyker det upp en kille från en annan stam och utmanar T’Challa, de ska slåss om tronen – så då blir det fajting. Ganska illa iscensatt sådan. T’Challa vinner förstås och blir både kung och ny Black Panther.
Black Panther är något slags hemlig agent och får genast ett uppdrag att bita i. Andy Serkis spelar den enarmade Ulysses Klaue, en brutal skurk som påminner om en ond kapten Haddock. Klaue och hans män bryter sig in på brittiska nationalmuseet i London för att stjäla afrikanska prylar tillverkade av det värdefulla vibranium. En av männen i gänget är Erik Killmonger (Michael B Jordan), även han från Wakanda.
Efter ett tag visar det sig att det inte alls är Klaue som är dramats huvudskurk, utan Killmonger – en trist snubbe som är ute efter Wakandas tron. Killmonger är en blek skurk. Han är varken vidrigt ondskefull eller rolig.
Till sin hjälp får Black Panther en CIA-agent spelad av Martin Freeman (som ser rätt ointresserad ut) och några stenhårda, spjutförsedda kvinnor från Wakanda. Det är gott om stenhårda afrikanska kvinnor som kan slåss i den här filmen – men deras karaktärsbeskrivningar är minimala. De har ingen annan personlighet än att de är tuffa. Fast T’Challa har inte heller mycket till personlighet. Den enda som ger liv åt sin rollfigur är Letitia Wright, som gör T’Challas spexiga lillasyster – hon fungerar ungefär som filmens Q, den är hon som tillverkat Black Panthers nya dräkt och en del andra prylar.
BLACK PANTHER utspelar sig till större delen i Afrika och Sydkorea. Lång som ett ösregn är filmen, det tar en evighet innan den kommer igång, och det tar även en evighet för filmen att sluta. Actionscenerna är förhållandevis få och förvånansvärt trista. Det förekommer ytterligare en tvekamp på det där vattenfallet, och det blir inte bättre andra gången – fajten är nästan identisk med den första. En lång biljakt utspelar sig i mörker och det är lite svårt att se vad som sker.
Mellan actionscenerna blir det långrandigt och segt. Det är tjatigt och handlingen verkar inte röra sig framåt. Manuset är allt annat än tajt. Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och eftersom stora delar av filmen utspelar sig i Afrika, tyckte Göransson att det var lämpligt med afrikansk musik som för tankarna till LEJONKUNGEN. Således borde det på filmaffischen stå “VARNING! INNEHÅLLER SÅDAN DÄR JÄVLA LEJONKUNGEN-MUSIK!”. Tänk vad mycket coolare det hade blivit om musiken istället lät som något ur en gammal Tarzanfilm.
Stan Lee gör en ovanligt poänglös och märklig cameo, en bit in i eftertexterna följer en första bonusscen – i denna hålls ett högtravande tal som fått en del att tro att det här är en “viktig” film med ett budskap. När sedan eftertexterna rullat klart får vi en andra bonusscen, i vilken en gestalt ur tidigare Marvelfilmer dyker upp.
Bland övriga skådespelare ser vi Angela Bassett och Forest Whitaker, den senare är Wakandas Miraculix.
BLACK PANTHER är inte den sämsta Marvelfilmen, men det är antagligen den tråkigaste. Jag förstår verkligen inte varför så många gett filmen bra kritik. Och jag vet fortfarande inte vad Black Panther har för superkrafter.
Skriven 2018-02-13
