Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Ryan Coogler
I rollerna: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong´o, Danai Gurira, Martin Freeman
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-02-14
DC blev som bekant först med solofilm om en kvinnlig hjälte när Wonder Woman äntligen såg dagens ljus i somras, men Marvel hann alltså först med en rulle i vilken en svart superhjälte spelar förstafiolen. Black Panter introducerades dock redan i det tredje kapitlet om Captain America, Civil War 2016, och gjorde väl i sanningens namn inget större intryck då när han var tvungen att slåss om uppmärksamheten bland alla andra betydligt mer välkända trikåklädda kollegor. Fast här får mannen förstås tillfälle att lysa, en helt ny (Marvel)värld långt borta från USA:s storstäder där resten av persongalleriet till lejonparten har sin hemvist målas nämligen upp. Vilket känns både uppfriskande och fräscht.
Platsen är Wakanda, ett påhittat medvetet isolerat afrikanskt land med starka traditioner, men också en uppseendeväckande högteknologi byggd på världens starkaste metall vibranium. Där lever prinsen T’Challa alias Black Panther, som just står i begrepp att ta över tronen efter sin mördade far. Efter att ha utmanats om kungatiteln på ett traditionsenligt handgripligt sätt tvingas han omgående hantera de oundvikliga yttre hoten. Det första kommer från en bindgalen vapenhandlare i Andy Serkis skepnad och den andra från en viss Erik Killmonger, en amerikan med okänd koppling till Wakanda, som avser att ta rollen som statsöverhuvud från T’Challa. Den sistnämndes agenda är förstås av det aggressivt militanta slaget, men hans rättvisebaserade motiv har trots allt sina poänger.
Det ligger för övrigt också en poäng i att hävda att Black Panther som helhet i mångt och mycket har mer hjärna än många andra Marvelfilmer. Där till exempel Thor: Ragnarök till stor del mer än något annat mest bara var skojfrisk och Avengers: Age of Ultron till viss del gick vilse i smårörig massaction har manusförfattande regissören Ryan Coogler här fått till ett vettigt drama med både substans och nyans i karaktärerna. Sedan betyder det inte på något sätt att storslagenheten hamnat på undantag, visuellt är det här inte sällan riktigt läckert samtidigt som de häftiga actionsekvenserna eller fightinginslagen levereras med både variation och visst nytänkande. Man noterar dock tacksamt att Coogler haft vett att inte dra ut på adrenalinkickarna in absurdum, utan istället valt att ge mer utrymme till själva dramat och dialog som lyfter både spänningen och engagemanget i historien.
Slutligen är det lätt att uppskatta att Black Panther i viss mån lämnar genrens mesta bekvämlighetszon. På samma sätt som kaxige Deadpool, flummige Doctor Strange och råbarkade Logan bröt mot väl valda oskrivna standardregler i sina respektive filmer gör Black Panther det också det på sitt sätt, och det mår genren bara bra av både på kort och lång sikt.
Skriven 2018-02-13
