UNO SVENNINGSSON, Slagthuset, Malmö den 8 februari 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det finns de kollegor som blir störda över att artisterna i Så mycket bättre kan skörda frukterna av sitt deltagande i form av idel streamings, radiospelningar och turnerande. I dessa extremt åldersfixerade dagar gäller detta förstås också i första hand de namn som passerat ungdomen och underförstått med arrogans i tonen påstås ha sina bästa dagar bakom sig. För egen del ska jag inte sticka under stol med att denna småskurna missunsamhet ter sig mer än lite irriterande. Graden av seriositet i en sådan attityd kan liksom verkligen diskuteras.

Ungdomsfixerat brus

Vilket långt ifrån osökt för oss in på Uno Svenningsson, årets ålderman i den senaste säsongen. Den forne(?) Fredasångaren gör arton nedslag på denna turné, och det kan han förstås enbart tacka TV4 för. Något som på sitt sätt verkligen är sorgligt. Det är nämligen om något ett tecken på att vi håller på att glömma våra tidlösa svenska popsmeder eftersom de i hög omfattning inte tillåts och därmed i förlängningen inte kan synas längre i det vanliga numera nästan löjligt ungdomsfixerade bruset.

Men just för tillfället är smålänningen i alla fall tillbaka, och på denna turnépremiär tog han chansen att lämna ett bestående intryck. Han påminde oss om det förflutna både i sina egna och ett par Fredahits samt de nya inspelningarna från sprillans nya coveralbumet Andras sånger.

Tillbakablick och Greatest Hits

Så överdrivet mycket pluggande av det sistnämnda verket som man skulle tro blev det dock inte. Istället hade tillställningen som helhet mest karaktären av en kombinerad tillbakablick och Greatest Hits-show. Det faktum att Svenningsson inledde med att avverka de tre första spåren från 1994 års solodebut, däribland den då det begav sig närmast övertydligt betitlade Tid att gå vidare säger en del i detta avseende. Sångaren berättade att dessa melodier skrevs när han stod vid ett vägskäl i livet, och samma sak gäller idag tjugofyra år senare.

Den försvenskade covern på Icona Pops Manners, Ingen är som jag markerade denna koppling till våra dagar strax efteråt, och därmed befann sig 58-åringen hastigt och lustigt i nutid. Men inte särskilt länge. För därefter följde de välbekanta örhängena som på ett radband, och balladerna stod i vanlig ordning ut mest.

Mästare på vemod

Därmed inte sagt att inte upptemponumrena gick hem. Självklarheter som Fredas genombrottshit Vindarna i småfunky version och somriga avslutningen Vågorna var med all rätt givna publikfavoriter. Fast i det var alltså de lugna sakerna som tedde sig mest minnesvärda, och har fortsatt dröja sig kvar efter det att de sista tonerna klingat bort i det sånär fullsatta Slagthuset. Svenningsson är som bekant en mästare på att förmedla vemod, något han gör med en känslosamhet som är både småskaligt hudnära och kaloririkt storslagen på ett jordnära sätt.

Oemotståndlig skildring

Själv erkänner jag gärna att det var lätt att beröras denna afton av sådant som Simona, den mörka signaturen Under ytan och kärleksförklaringen till ett nyfött barn i en opluggad Skymtar för en stund. Eller för den delen av Fredas klassiker I en annan del av världen, som fortsätter vara en oemotståndlig vuxenpopig skildring av möten och tankar på resande fot med på förhand givna slut.

Mest karaktäristiska rösten

Fast att Svenningsson har en stark sångkatalog visste man förstås på förhand. Vad det däremot inte talas om är hans faktiskt tämligen unika pipa. För det tål att påpekas; mannen har en av landets absolut bästa och mest karaktäristiska röster, och på Slagthuset lät den minst lika fräsch som förr om åren. Därför är det också bara logiskt att den följsamt duktiga kvintetten som backade honom ytterst sällan lät sången överröstas av några musikaliska utvikningar.

Skriven 2018-02-09