Klicka på bilden, för att se hela bilden
Svensk melodisk hårdrock av alla de slag lever, och kanske också leder utvecklingen i dagens läge. Det sistnämnda må den knusslige för all del ifrågasätta, men med band som Art Nation, H.e.a.t, Poodles, Work of Art och färska nykomlingen Creye i den blågula laguppställningen finns de all anledning att värdera helheten högt.
Ja, och sedan får vi förstås inte glömma Eclipse. Denna strävsamma combo har hållit fanan högt i snart två decennier vid det här laget. Helt otroligt vad tiden går, är man benägen att utbrista. Men liksom ett fint vin fortsätter de att förfinas, och detta om något uppvisas på senaste albumet, 2015 års Armageddonize.
Men bandet har som bekant ett ytterst gott liverykte också. Vilket är högst välförtjänt. Den handfull gånger jag avnjutit bandet har de mer eller mindre knockat rakt igenom. Så även den här gången, för övrigt. Fast kanske inte fullt ut ändå. Och varför då, undrar måhända vän av ordnng. Well, en aspekt är väl att överraskningsmomentet inte finns där längre, man har helt enkelt blivit van vid en hög standard vid varje enskilt gigtillfälle.
Sedan kunde jag denna fredagskväll tidvis uppleva att bandet satsade väl mycket på tyngden, och inte fullt lika mycket på nyanserna. Missförstå mig nu inte, oftast fungerade konceptet. Som I setlistans tyngsta alster, midtempoorienterade Black Rain och inledande Vertigo, men mot slutet i extranumrena I Don´t Wanna Say I´m Sorry och Melodifestivalbidraget Runaways tappades den melodiska känslan i viss mån bort i ambitonen att röja hårdare.
Å andra sidan kan det förvisso vara förståeligt om kvartetten vlll ta sig ur den renodlade melodic rockfållan i hopp om att bredda sig bas, och även i högre utsträckning nå ut till en bredare hårdrockspublik. Sedan är detta förstås som så många andra saker en avvägningsfråga för sällskapet vad gäller hur långt de ska gå i det avseendet. Vi får väl se var det slutar.
Samtidigt får man väl säga att detta till större delen kan ses som kritik i marginalen. För överlag utgjorde det här giget i likhet med tidigare diton en precis lika god provkarta på gedigen och catchy AOR/hårdrock som vanligt. Till de givna paradnumrena hörde sådant som The Storm, folkdoftande Battlegrounds, balladen Killing Me och den lysande The Downfall of Eden, en sång som faktiskt får mig att tänka i termerna hybrid av Thin Lizzy och Foreigner. Eller något ditåt.
Summa summarum bjöds den hyfsat stora publiken alltså på ett sedvanligt starkt gig från Stockholmarna. Jag skulle bara önska dem ett break värt namnet. Det hade de förtjänat. Kunnandet, låtarna och utstrålningen är på plats. Nu är det bara lite flyt som saknas.
Skriven 2018-01-27
Du kanske gillar:
SWEDEN ROCK 2022, dag 2 (torsdagen den 9 juni) med bland andra NIGHTWISH, VOLBEAT, ACCEPT och ECLIPSE – finskt och svenskt i absolut övertygande topp
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
SWEDEN ROCK 2019, dag 3 (fredagen den 7 juni) med bland andra THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, EASY ACTION, ZZ TOP, DISTURBED och KISS
ROCKINGHAM 2018, dag 3, Nottingham Trent University, Nottingham (söndagen den 21 oktober) med bland andra CREYE, FIND ME, GLASS TIGER, PRETTY MAIDS och WARRANT
