Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Meryl Streep, Tom Hanks, Alison Brie, Matthew Rhys, Bradley Whitford, Bruce Greenwood
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-01-26
Filmer om grävande reportrar och dagstidningsredaktioner är en fin gammal genre. Fast helst ska filmerna vara gjorda före 1990-talet – helst även före 80-talet. Är filmerna nygjorda ska de helst utspela sig på tiden innan datorerna tog över. Och på en stor tidning i en storstad. Lokalredaktionen i Rövlunda duger inte.
Ni vet hur det brukar vara: stora kontorslandskap, knattrande skrivmaskiner, ringande telefoner, folk som springer omkring, stressade män som lättat på slipsknuten, alla kedjeröker inomhus, det hålls möten i sammanträdesrum med träpaneler på väggarna, och storyn är snårig och svår att hänga med i. Allt detta får vi i Steven Spielbergs nya film; THE POST, vilken alltså inte handlar om posten. Detta är veckans andra drama som bygger på sanna händelser och som utspelar sig i början av 1970-talet.
THE POST inleds i slutet av 1960-talet med några scener från Vietnam. Dessa scener är, när jag tänker efter, lite onödiga – men det slog mig att det var länge sedan jag såg en vietnamkrigsfilm, och Spielberg skulle kunna göra en bra sådan.
Vi hoppar till 1971 och tusentals hemligstämplade papper försvinner från Pentagon. Dokumenten innehåller en detaljerad redogörelse för kriget i Vietnam, inkluderande alla misstag och allt fuffens. Dessa dokument hämnar på New York Times’ respektive The Washington Posts redaktioner. När Times går ut med att de tänker publicera dokumenten och avslöja sanningen om Vietnam, hotar Nixon och hans regering med fängelse för förräderi och spionage.
På The Post i Washington svettas chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks), han vet inte hur han ska göra. Publicera eller inte? Valet står till tidningens ägare; Katharine Graham (Meryl Streep). Ska de slåss för sanningen och yttrandefriheten, stötta New York Times, och samtidigt riskera sina karriärer och hamna inför rätta?
Vid ett par tillfällen får vi se Nixon bakifrån genom ett fönster i Vita huset. Hans repliker låter som något Donald Trump skulle kunna slänga ur sig – och parallellerna till dagens USA och Trumps regim är många. Media ska styras eller tystas.
THE POST är ett dialogdrivet drama, där actionscener motsvaras av telefonsamtal. Men det är bra driv i berättandet och filmen känns inte tungrodd, den är inte tråkig. Däremot blir den ibland aningen svår att hänga med i – vilket var väntat. Många namn rabblas och det är inte alltid helt klart vad det är alla har för sig.
Tom Hanks är rätt skön som Ben Bradlee; det är trevligt att se Hanks göra en roll som inte kräver att han ska stå med fuktig blick och darrande underläpp. Meryl Streeps insats är jag mer tveksam till. Katharine Graham ägde förvisso Washington Post och var den som tog de avgörande besluten, men i den här filmen ger hon mest intryck att vara ett fruntimmer som arrangerar middagar och cocktailpartyn i sin lyxiga bostad – faktum är att Streep gör rollen nästan likadant som hon gjorde titelrollen i FLORENCE FOSTER JENKINS. Kanske beror detta på att Meryl Streep nu är så gammal, att hon blivit en sådan tant på riktigt.
Jag gillar verkligen alla scener från tidningsredaktionen och tryckeriet. Det var inte igår man såg en sättmaskin mata fram typer. Och i vanlig ordning undrar jag hur fanken det går till när tidningsfolket skriver sina artiklar. I en hetsig scen, där det återstår två timmar till deadline, sitter två killar bredvid varandra och knackar på varsin skrivmaskin, tydligen är det samma story de jobbar på. De blir klara, sliter ut pappren ur skrivmaskinerna, och ger dem till Bradlee, som ger order om att skicka artikeln till sätteriet. Vad skrev de? Ska de två killarnas texter redigeras ihop? Ska inte Bradlee läsa texten innan den trycks?
Det är gott om bra folk i rollistan, till exempel Bob Odenkirk och Bruce Greenwood.
Skriven 2018-01-25
