Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Wes Ball
I rollerna: Dylan O´ Brien, Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Rosa Salasar, Will Poulter
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-01-26
Den cykel av Young Adult-filmer, baserade på populära romansviter, som Maze Runner-trilogin är en del av är inne i sin sista fas. Vissa filmer, t.ex. The Hunger Games-serien, blev stora succéer men många försök till franchise-startare, t.ex. Ender’s Game eller Beautiful Creatures, har kraschat vid boxofficen och lämnat fans utan någon fortsättning på storyn, det värsta exemplet kanske är Divergent-serien där vi fick tre filmer men inte den planerade och avslutande fjärde delen. The Death Cure har varit på gång ett tag men har blivit försenad på grund av en allvarlig skada som huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien drog på sig under inspelningen. Att se en YA-filmserie avslutas har i sig blivit så ovanligt att det är något värt att nämna, publiker förtjänar att få storys som de investerar tid och pengar i avslutade, men det hade varit ännu bättre om avslutningen hade varit bra, det är den tyvärr inte i detta fall.
Med det sagt så är The Death Cure inte en usel film, bara en generisk mix av för genren överanvända teman som postapokalyptiskt samhälle, unga personer som försökskaniner för att rädda eller kontrollera världen och komplicerad kärlek. The Maze Runner, den första filmen i trilogin, var ett spännande mysterium med Lord of the Flies- och Lost-feeling medan uppföljaren The Scorch Trials, om än lite sämre, expanderade världen och relationerna på intressanta sätt. The Death Cure tyngs av oket att binda samman storyn och avsluta alla handlingstrådar, den försöker genom att både återintroducera rollfigurer som inte synts till sedan den första filmen och fokusera på relationerna mellan huvudrollfigurerna men lyckas endast stundvis.
Avsaknaden av scener där de båda personerna i den för serien centrala kärleksrelationen befinner sig i samma rum är förståelig i förhållande storyn men den gör också att vissa ögonblick som borde bli laddade bara blir till jaha-händelseförvecklingar. Rollfigurernas motivationer och relationer hade mått bra av att får mer tid ägnade åt sig, något som hade kunnat åstadkommas genom att dra ner på action-scenerna som oftare än inte är mediokra transportsträckor som inte kan mäta sig med de bästa i genren. O’Brien och resten av de unga skådespelarna står för ett skådespeleri som är godkänt utan att skina, den enda som står ut i skådespelarensemblen är Patricia Clarkson som ger sin ”onda” rollfigur ett mänsklig komplexitet som ibland gör att filmen närmar sig att väcka de frågor om samhälle och människor under press som den siktar på.
Som helhet så når inte The Death Cure dit den vill, vare sig vad det gäller att underhålla eller väcka till tankar och diskussion, men den når tillräckligt långt för att inte vara helt bortkastad tid för alla som vill få den ovanliga möjligheten att avsluta det Young Adult-narrativ de har påbörjat att följa.
Skriven 2018-01-24
