KJELL ALBIN ABRAHAMSON, Låt mig få städa klart (Hjalmarson & Högberg)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Låt mig få städa klart är en passande titel på detta verk, som syftar på alla lik i garderoben den svenska vänstern alltjämt har. Myterna om det kommunistiska paradiset närs alltjämt, som bekant. Därför får man väl dessvärre också säga att författaren Kjell Albin Abrahamson inte riktigt hann bli färdig med städandet. Han gick nämligen sorgligt nog bort i sviterna efter en stroke hösten 2016, sjuttioett år gammal.

Icke stolt historia

Fast Abrahamsons arv lever vidare, och då inte minst i de arton böcker han producerade under en drygt trettiofemårig bokskrivarkarriär. I Låt mig få städa klart är utgångspunkten att kommunismens illgärningar slätas över, förmildras eller helt enkelt göms i hopp om att de skall glömmas. En person som betecknar sig som nazist eller fascist är förvisso ”ideologiskt lobotomerad” och ”djupt föraktad”. Med all rätt, menar han. Samtidigt är det emellertid rumsrent att kalla sig kommunist. Detta rör upp Abrahamsons sinnen å det värsta, och det är lätt att synpatisera med honom. För när ignoranta individer som Ung Vänsters ex-ordförande Ida Gabrielsson glatt erkänner sig som kommunist för att ”vi har en sån stolt historia” är det svårt att hålla inne med de icke-tryckbara invektiven.

Skönmålning och lögner

Överhuvudtaget avskyr – ja, jag väljer att skriva i nutid här trots att mannen är avliden – Abrahamson all överslätning, koketterande och omfamnande av kommunismens omänskliga ansikte. När mörkröda skolbibliokarier, debattörer á la Jan Myrdal, kändisar som Pia Sundhage och Sven Wollter och idel murvlar erkänner sitt stöd eller vägrar se längre än den röda näsan räcker, och ägnar sig åt bagatelliserande, skönmålning, förringande och rena lögner vad gäller dess övergrepp går han på krigsstigen. Vidare får koketterandet som då och då kommer på tal bland jämnåriga när de pratar gamla revolutionära minnen honom närmast att bli opasslig.

110 miljoner mördade

Men vad värre är: okunnigheten är skrämmande. 2007 visste till exempel nittiofem procent av skolbarnen enligt Demoskop vad Auschwitz står för medan nittio procent inte visste vad Gulag representerade, vet Abrahamson att berätta. Samtidigt är intresset för kommunismens brott rent allmänt långt ifrån lika stort som nazismens dito. Östeuropas lidande är långt från lika omskrivet av den av rött överrepresenterade journalistkåren. Ändå är det så att tjugotre kommunistiska regimer och marxistiska gerillaförband på 1900-talet har mördat 110 miljoner människor. Vilket är tre gånger fler än vad som dött på slagfälten i samtliga krig under samma tid.

Det är siffror som förskräcker å det värsta, men Abrahamson menar att förnekelsen är total. Han ”fascineras av hur lättvindigt svenskar tar på kommunismens brott”. De tror att ”det blodtörstiga rovdjuret kan förvandlas till en skönsjungande näktergal”, att det inte finns ”en strukturell ondska i marxism-leninismen”.

Allians med Hitler

Vilket naturligtvis är ett rent fantasifoster sprunget från de skygglappsbärande kommunisternas tankebanor. Därför sticker det också ordentligt i ögonen å det värsta på författaren att det både finns ett Leninpris, en KGB-bar i Stockholm och ett Leninbad i Varberg . Ett hån mot alla kommunismens offer, kan tyckas, men i Sverige är det möjligt eftersom inte många i detta avlånga land bryr sig eller ens höjer på ögonbrynen över sådant. Därför är det naturligtvis också bekvämt för de frälsta att ”glömma bort” att Sovjet hade en allians med Hitler i andra världskriget och att Lenin faktiskt var ute efter att utplåna socialdemokratin.

Det är sådant Abrahamson vill berätta om och sätta fingret på. Inramningen ter sig givetvis överlag allvarlig, men han plockar också fram absurda märkligheter som en hejdlöst Leninhyllande miljonär och ”blindstyrena” i Svensk-koreanska föreningen. Fast egentligen är förstås inte detta heller något att skratta år. För överlag kan aningslösheten och ignoransen vara total både i det stora och det lilla när de kommunistiska tillbedjarna är i farten.

Snack och liten verkstad

Tjurskallighet, hyckleri och vindflöjelbeteende är i sin tur ett genomgående drag hos det parti som under sin sisådär hundraåriga existens gått under namnet SKP, VPK och sedan 1990, Vänsterpartiet. Om detta skriver Abrahamson i sju separata kapitel med både ironi och insikt med fokus på de sex män och en kvinna som befolkat partiledarposten genom åren från 1929 och framåt.

En röd tråd för många av dess miniporträtt är i sin tur partiets myckna snack – med liten verkstad – om att göra upp med sitt förflutna. Ja, alltså, Sven-Lasse Linderot, ordförande 1929-1951 upptog för all del inte mycket av sin tid med en sådan trivialitet. Vem vet, det kanske var i tidigaste laget. Eller snarare; Linderot var svensk sektionsordförande. Partiledaren hette nämligen Josef Stalin och partiprogrammet följde blint Komintern, det dåvarande övernationella kommunistiska partiet.

En sann ”hardliner”

Inte heller Linderots efterträdare Hilding Hagberg pratade om att göra upp. Tvärtom pratade han med ”husbondens röst”, och fördömde programenligt upproret i Ungern 1956, försvarade byggandet av Berlinmuren och stod på Sovjets sida under Kubakrisen. Denne ”hardliner” var enligt Abrahamson också mycket riktigt den vänsterledare som varit mest beredd att förvandla Sverige till Sovjetsverige.

På det här stadiet fanns det inga som helst tendenser till reformer eller vilja att tvätta bort kommuniststämpeln. Men det skulle bli bättre. Eller i alla fall visa sig finnas nyanser i helvetet. För när C-H Hermansson tog över talades det plötsligt om förnyelse, frågan om hur man skulle förhålla sig till Moskva var på tapeten. Fast enligt Abrahamson var detta bara fernissa. Han tvivlade liksom aldrig på kommunismen egentligen. Eller Stalin för den delen.

Schyman och sekten

Sådär fortsätter det, och Abrahamson berättar med smått raljerande ton. Efterträdaren Lars Werner firade 60-årsdagen av Lenins statskupp på plats, hyllade Ceausescu i Rumänien och visade sig överlag vara mer Sovjettrogen än vad partiplikten krävde. Och ingen kan väl glömma Gudrun Schyman, den första kvinnliga partiledaren, som inte såg sig nödsakad att ta ansvar för alla lik i garderoben eftersom hon kom från miljö- och kvinnorörelsen. Vad Schyman ”glömde” berätta var att hon hade ett förflutet i sekteristiska Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), som hade revolution och proletariatets diktatur på programmet. Ja, jösses.

Sjöstedt och Kuba

Lars Ohly i sin tur var vid sitt tillträde en ”varudeklarerad kommunist”, som det mest gick utför med bland väljarna, och sedan tog dagens Jonas Sjöstedt över rodret i partiet. ”Med honom råder det största möjliga tyssstnad” om det tidigare Mecka, Ryssland. Här slösas det inga ord på support för Pussy Riot, krav på lösning av mordet på regimkritikern Anna Politkovskaja, oron för landets ekologiska katastrofer och så vidare. Samtidigt säger sig Sjöstedt vara feminist och miljövän, men aldrig kommunist. Och kors och taket, han beskriver Kuba som en politisk diktatur. Äntligen gjorde en svensk kommunist det otroliga, och det var inte sen sekund för tidigt.

Vatten på sin kvarn

På samma sätt gick Sjöstedt dock bananas när Abrahamson i en Expressenrönika skrev om att det möjligen kunde vara förbjudet att bära en bild på Che Guevara på en T-shirt i Polen, ett land där man förbjudit folk från att inneha, producera och sälja totalitära symboler. Då ifrågasatte han starkt skribentens objektivitet i sin rapportering, och passar också omotiverat på att försvara och förbättra Vänsterpartiets roll och handlande genom historien.

Det vore kanske synd att påstå att Abrahamson gottar sig åt denna reaktion, men någonstans fick han onekligen vatten på sin kvarn. Tanken att kommunister aldrig förnekar sig smög sig säkert in i tankemönstret när partiledaren svalde betet. När till och med icke-kommunisten Sjöstedt faller in gamla klyschor försvann liksom det sista försonande draget i hans, och förmodligen många andras ögon.

Antikommunistiskt strå till stacken

Att Abrahamson är en anti-kommunist ut i fingerspetsarna behöver ingen tvivla på, således. Tack och lov, får man väl säga. Det behövs debattörer som granskar kommunismen på lika hårda villkor som nazism och fascism, och denne man har onekligen dragit sitt strå till den magra stacken. Inte minst för sin rakhet och tydlighet, men också för att han hade det personliga kunnandet om Sovjettiden efter sina sejourer som SR-korrespondent i både Moskva och Warzawa på åttio- och nittiotalet.

Rappt och underhållande

I Låt mig få städa klart sågar Abrahamson effektivt myten om det kommunistiska paradiset. Han skriver rappt, informativt och underhållande för alla politiskt intresserade Frånsett bokens mörkröda måltavlor då, som alltjämt lever i förnekelse, och vägrar inse att Sovjetunionen då det begav sig ersatte ett människovidrigt system med ett annat.

Ideologisk stroke

Men som Abrahamson mycket riktigt formulerar det: att värna om nazismens offer, men inte för kommunismens är ideologisk stroke och halvtidshumanism. Därför är det också viktigare än någonsin att denna vedervärdiga styggelse skärskådas och granskas precis lika hårt som fascism och nazism. Det är verkligen på tiden att idylliserandet av kommunismen slängs på den historiska sophögen för gott.

Skriven 2018-01-25