Klicka på bilden, för att se hela bilden
För alla de som eventuellt inte har någon aning om vem Lara Fabian är, så är den givna kopplingen det självbetitlade albumet från 1999. Det var hennes första internationella release, och producerades av ett helt gäng kända namn, däribland Walter Afanasieff (Mariah Carey, Celine Dion), Madonnas rattare Patrick Leonard och Mark Taylor, som bland annat har Cher och Enrique Iglesias på meritlistan. Härifrån hämtades för övrigt också hiten I Will Love Again, en skapelse som lustigt nog var en upptemposång.
Karriär på ballader
Jag säger lustigt, för den storsäljande Fabian – hon har faktiskt sålt tjugo miljoner skivor – har gjort sig en karriär på ballader. På detta trettonde(!) album finns också mycket riktigt inte ett enda snabbt spår. Fast där ljög jag allt, för det går knappast att undgå att räkna avslutande diskreta houseförsöket Community dit. Om det ville sig väl, och det hela begåvades med en uppspeedad remix skulle i alla fall en bra placering på Billboards danslista inte alls vara en omöjlighet.
Röst som Celine Dion
Men som sagt, Fabian är i hög utsträckning en balladsångerska, och resten av albumet går mycket riktigt i det softas tecken. Och rösten sen, den skäms verkligen inte alls för sig vid en jämförelse vid Céline Dion. Dock får jag nog säga att belgiskan sällan varit så bomastisk som kollegan är på sina engelskspråkiga alster. Visst, hon har tangerat henne fler än några gånger i detta avseende, men överlag skulle jag nog vilja påstå att konfekten varieras mer.
Outsägligt vackert
Något detta album utgör en tydlig påminnelse om, för övrigt. Bland de tolv spåren märks till exempel akustiska We Are the Flyers, den smått österländskt färgade Painting in the Rain och lekfullt rytmiska We Are the Storm, och inte för att dessa nummer på något sätt faller utanför ramarna, men här finns onekligen mer traditionella Fabiangems. Som den smekande Growing Wings, storslaget känslofyllda uppföljaren Choose What You Love Most och den vemodiga Keep the Animals Away, tre outsägligt vackra skapelser Fabian gör full rättvisa.
Stark nyanserad vuxenpop
Summa summarum är Camouflage också minst lika stark som hennes två tidigare engelskspråkiga verk, Lara Fabian och A Wonderful Life. Det här är en artist som alltid bjudit på gedigna helheter, och det här är inget undantag. I egenskap av fan av tidlös mainstreampop med mogna drag – ja, jag vet, det är inte (musik)politiskt korrekt att skriva upp sådant här i en trendängslig värld – kan jag således helhjärtat rekommenera det här. Lara Fabian har en stor röst och är en fena på att nyansera de lika stora känslorna. Hon är helt enkelt fullständigt trovärdig i sin roll som förmedlare av ett vuxet perspektiv mitt i kärlekens irrvägar.
Skamligt förbisedd
Därför kan jag också tycka att hon är skamligt förbisedd utanför de givna territorierna, och för egen del kan jag bara se en anledning till detta. Hon sjunger nästan enkom på franska, och då försvinner chanserna också rätt omgående att bli spelad på radio. Riktigt synd på en så rara ärtor, får man väl säga.
Skriven 2018-01-18
