Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Alexander Payne
I rollerna: Matt Damon, Christoph Walz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-01-19
Överbefolkning, miljöförstöring och överkonsumtion håller på att ta kål på världen. Ett obestridligt faktum, anser forskareliten i en nära framtid. Men då precis i rättan tid lyckas norska vetenskapsmän under ledning av självaste Rolf Lassgård efter ständiga motgångar slutligen med konststycket att via cellreduktion förminska normallånga människor till sisådär tio, tolv centimeter.
Processen är förvisso oåterkallelig, men fördelarna är enorma. Inte minst är besparingarna av jordens resurser närmast oöverskådliga. För den enskilde i sin tur leder förminskningen av den egna lekamen till ett ekonomiskt lyft av Guds nåde eftersom den befintliga pengapungen räcker till så mycket mer när allting som konsumeras plötsligt är i miniformat. Detta är något som tilltalar medelklassparet Paul och Audrey, som efter mycket funderande slutligen bestämmer sig för att ta steget.
Resten av handlingsförloppet ska inte avslöjas fullt ut, men man kan väl säga så mycket som att allt inte går riktigt som det var tänkt i parets liv. Väl på plats i ett miniparadis kallat Fritidslandet blir den gråe Paul dock bekant med Dusan, en lika sliskig som oljigt charmig svartabörshaj, som råkar bo i granne i samma lägenhetskomplex.
Där träffar han också Ngoc Lan Tran, en vietnamesisk aktivist som både blivit förminskad och rent allmänt fått ta emot hårda smällar av diktaturen i det gamla hemlandet. Fast historien slutat inte där utan cirkeln sluts i den första småfolkskolonin i ett naturskönt hippiepräglat läger i Norge.
Downsizing är en film som gapar över mycket, och då talar jag inte bara om hoppen i handlingen rent fysiskt och geografiskt, utan kanske framförallt om de ämnen som avhandlas. Miljön är som sagt ett, liksom konsumtionshysterin och budskapet att människor och världen i hög grad är sig lika oavsett förutsättningar och livssituation.
Samtidigt vill filmen skildra en sorts andlig resa för Paul där valet av livet och kärleken väljs framför att bara leva även om det leder till en osäkrare framtid. Detta ter sig förstås på sitt sätt både rörande och logiskt, men kanske blir denna upplösning måhända också en aning banal. I alla fall vid en jämförelse med vad manusförfattande regissören Alexander Payne annars gjort i märkbart mer sammanhållna och kompletta höjdpunkter som About Schmidt, Sideways och The Descendants.
Det betyder dock inte att jag inte tycker om Downsizing, för det gör jag. Och det är inte bara för att ambitionerna är uppenbara, utan också för att helheten både är skönt skruvad och varmhjärtat satirisk. Sedan att helheten i viss mån ter sig splittrad och inte alldeles fokuserad väljer jag till skillnad från en inte oansenlig del av kollegorna på den amerikanska hemmaplanen att ha överseende med.
Skriven 2018-01-15
