Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Martin McDonagh
I rollerna: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell, Peter Dinklage
BETYG: FEM
PREMIÄR: 2018-01-12
Jag är säker på att Martin McDonagh älskar westerns och har sett de flesta så kallade klassiker. Vad han gör med “Billboards” är att återanvända ett ständigt återkommande tema i dem, uppgörelsen och upprättelsen. Han kokar ner dessa ingredienser och bygger upp dem igen till låt oss säga en intellektuell western där revolvern och nävarna ersatts av talets och språkets gåva. Hjälten har konsekvent blivit en hjältinna. McDonagh har både skrivit manus och regisserat denna känsloyttringarnas mångfald.
Mildreds (Frances McDormand) dotter har blivit mördad men ingen mördare gripen, hon har alltså bara blivit ett namn bland alla de papper som legat på polischefen Willoughbys (Woody Harrelson) bord. Mildred låter sej emellertid inte nöjas med det magra resultatet utan slår upp det med stora bokstäver på några annonstavlor utanför staden. Givetvis utlöser detta känslor och reaktioner inte mins hos den cancersjuke polischefen som börjar analysera sin egen roll i utredningen. Hans rasistiske kollega Dixon börjar till exempel agera misstänkt när Mildred rör upp den ena stormvägen efter den andra till ytan.
Det är kanske mindre mördarens roll i bilden än alla de känsloyttringar som legat latent under ytan i den lilla halvsovande staden som får åskådaren att sitta på nålar och fördjupa sej i Mildreds Willoughbys karaktärer. Jag har alltid varit svag för filmer som tilldrar sej i södern och mellanvästern och då givetvis också i westerns så “Billboard” är en senkommen julafton och jag vågar redan nu min Stetson på att den blir en av mina favoriter 2018.
Skriven 2018-01-02
