DEPECHE MODE, Royal Arena, Köpenhamn den 9 januari 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tiden går, och Depeche Mode bara fortsätter bestå. Detta tål att påpekas, i år kan bandet trots allt fira sin trettioåttonde födelsedag. Vilket kanske kan vara svårt att greppa, i alla fall för de som inte är överdrivet bevandrade i sin synthistoria. Visserligen har combon varit aktuell i evigheter, men att det ändå är snart fyra decennier sedan bildandet är svårt att ta till sig. Tanken slog mig i den sedan länge utsålda Royal Arena i tisdags. För även om herrarna på scen förvisso såg ut som de individer i övre medelåldern de är – i alla fall på nära håll, så tedde de sig ändå oförskämt fräscha, och då är det inte bara det faktum att alla tre medlemmarna med framgång hållit tendenserna till rondör stången. Snarare var det fokuset rent allmänt, den energiska framtoningen och självklarheten i hantverket som återigen gjorde intryck.

Senaste gedigna albumet

På samma sätt går det inte att komma ifrån att Depeche Mode alltjämt är relevanta. Detta om något utgör inte minst senaste albumsläppet, förra årets gedigna, om än inte sensationella Spirit en viktig påminnelse om. Setlistan denna kväll innehöll också mycket riktigt tre sånger därifrån, inklusive inledande Going Backwards, en skapelse präglad av ett sugande tungt beat med smått hypnotiska kvaliteter av får man väl säga rätt typiskt modernt Depechesnitt.

Inte minsta motståndets lag

Mer av samma vara följde i form av betydligt mer kända It´s No Good och Barrel of a Gun. Ändå bör framhållas att bandet långt ifrån satsade allt på de mest självklara korten. Visserligen var setlistan tämligen hitspäckad, två tredjedelar av sångerna bestod av diverse örhängen. Fast den som hävdar att bandet följer minsta motståndets lag ljuger. För det gör de aldrig. I vanlig ordning saknades nämligen en rad av de mest givna paradnumrena i låtlistan.

Fyrtio minuters segertåg

Någon hejdundrande heltäckande Best of-show lär man således aldrig få se med britterna. Dock får man väl säga att de även denna gång byggde upp tillställningen till ett klimax som bör ha tillfredsställt den stora majoriteten fullt ut, och inte bara de allra mest euforiskt lagda fansen. Inte minst de fyrtio sista minuterna från det att tidiga Everything Counts tonade fram kan mer eller mindre ses som något av ett segertåg av välbekant Depechesort. Allsången både här och strax därefter i Enjoy the Silence gick inte av för hackor om man säger så.

Lössläppt och showande

Alltihopa avrundades sedan en stund senare med en taktfast svängig Personal Jesus, och genom allt detta agerade Dave Gahan klädsamt domderande domptör med hemmasnickrat dansant rörelseschema och tänjbara gymnastiska övningar som goda försäljningsargument. Vid närmare eftertanke är det tveksamt om jag någonsin sett den karismatiske sångaren så lössläppt och showande som denna tisdagskväll. Även Martin Gore verkade trivas med att vara mer kommunikativ än brukligt. Svärtat smäktande Home förvandlades till exempel till ett oväntat trumfkort när gitarristen leende sprang runt scenen och manade på publiken till ytterligare insatser i körsången.

Väloljad turnémaskin

Och på tal om just insatser, så bekräftade bandet programenligt denna afton sin position som ytterst väloljad turnémaskin med integriteten i behåll. Sedan vore det kanske synd att påstå att detta drygt två långa timmar långa gig bjöd på några himlastormande överraskningar, men det var väl heller inte väntat.

Skriven 2018-01-10