Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Hannes Holm
I rollerna: Adam Pålsson, Peter Viltanen, Happy Jankell, Jonas Karlsson, Maria Kulle
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-01-03
2018 års första recension är här. Redan om några veckor kommer jag att dela ut årets första femma i betyg – till en film jag såg i höstas. Nu blir det dock ett lägre betyg.
Jag har inget större förhållande till Ted Gärdestad. Han spelade inte den typ av musik jag lyssnar på, eller som jag har lyssnat på. När jag var barn tyckte jag dessutom att Ted såg rätt ding ut. När jag nu såg Hannes Holms film om Ted Gärdestad konstaterade jag att jag egentligen inte vissste så mycket om honom, hans liv och hans karriär – inte mer än att han var stor popstjärna på 70-talet, att han hade grava psykiska problem, att han gick med i en konstig sekt, och att han tog livet av sig 1997. Allt annat har jag missat – på grund av ointresse.
TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL är en A till Ö-film. Det är en traditionell filmbiografi och redovisar Ted Gärdestads liv i kronologisk ordning. Inget fel idet, ibland är det trevligt att slippa tillkrånglade krusiduller i försök att vara unik eller konstnärlig. Under filmens första timme skildras, kanske lite väl snabbt, vägen till stjärnorna under 70-talet, och under den andra timmen följer alla problem under 80-talet; rösterna i Teds huvud, urspårad karriär, den skumma sekten och allmänt mörker. Hannes Holm sätter punkt några år före självmordet, vilket nog är bra.
Ted Gärdestad spelas av den porträttlike Adam Pålsson, som även framför sångerna. Jag har aldrig tidigare noterat Pålsson, trots att jag sett några filmer med honom – till exempel var han med i Hannes Holms HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, vilken jag utnämnde till 2010 år bästa svenska film. Ted Gärdestads låt “Himlen är oskyldigt blå” avslutar TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL.
Övriga skådespelare är mer eller mindre porträttlika, vilket ibland blir lite distraherande. Jonas Karlson ser rätt skön ut som Stikkan Andersson, men Karlsson spelar rollen precis som alla andra roller han gör. På 70-talet gifte sig Ted med Lotta Ramel. Hon görs av Happy Jankell, medan Lotta Ramels mor; Susanna Ramel, spelas av den riktiga Lotta Ramel. Niklas Strömstedt gör ett kort inhopp som sin far Bo Strömstedt.
Gustav Orvefors är inte alls lik Janne Schaffer, Edvin Bredefeldt är så olik Benny Andersson att jag först inte förstod att det skulle vara han. Tjejen som spelar Agneta Fältskog (jag hittar inte skådisens namn) pratar stockholmsdialekt modell 2017 och låter förstås inte som Fältskog. Om Peter Viitanen är lik Kenneth Gärdestad vet jag inte, men Hanna Alström funkar bra som Ann Zacharias.
Alla dessa skådisar som ska föreställa välkända personer gör att filmen ibland känns lite grann som en maskerad. Per Sinding-Larsen, iförd långhårig peruk, dyker upp som journalist under några sekunder. Det är förvisso skojigt, men man dras ur filmens verklighet och tänker istället “Ha ha, det är ju Per Sinding-Larsen!”.
Den 29-årige Adam Pålsson ser ut att vara en 30+:are, och han ser likadan ut genom hela filmen – från de inledande scenerna där han är tonårig tennisstjärna och kämpar mot Björn Borg, till slutscenerna. Men han gör rollen bra.
Filmens första del, om hur Ted Gärdestad blir popstjärna, är förstås roligare och mer underhållande än den andra, mörka delen. Dialogen är bitvis lite sökt och onaturlig, vilket ju ofta är fallet i svensk film. Jag gillar de väl återskapade 70- och 80-talsmiljöerna, och som helhet är väl TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL en okej film. Om min relation till Ted Gärdestad vore större; om jag gillade honom och hans låtar, är det möjligt att jag skulle tycka riktigt bra om den här filmen. Men som det är nu tycker jag att TED med Mark Wahlberg är bättre.
Skriven 2018-01-01
