Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Trish Sie
I rollerna: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Hailee Steinfeld, Brittany Snow, Anna Camp
BETYG: ETT
PREMIÄR: 2018-01-03
Tydligen är de två första PITCH PERFECT-filmerna de mest framgångsrika komiska musikalerna någonsin – åtminstone enligt Rebel Wilson, som påpekade detta när hon förra månaden satt i Graham Nortons soffa. Det är mycket möjligt. Å andra sidan finns det väl inte jättemånga komiska musikaler. Och frågan är om PITCH PERFECT-filmerna är musikaler, de är snarare komedier med många sångnummer.
De två första filmerna blev oväntade framgångar. Jag tyckte att de var småtrevliga, men rätt fåniga och lättglömda. Att det skullle komma en tredje film var en självklarhet. Trish Sie har tagit över regin – och resultatet är under all kritik. En mer krystad, idiotisk och långsökt film får man leta efter.
Tjejerna i a capella-gruppen The Barden Bellas har nu gått ut college och slutat sjunga tillsammans. De flesta har skaffat sig jobb, Beca (Anna Kendrick) är musikproducent, eller något ditåt, men de är inte speciell framgångsrika. De får ett erbjudande om att återförenas och ställa upp i en tävling i Italien och Frankrike; det var något konstigt om att en populär artist eller producent eller vad han nu var, kommer att sajna vinnarna.
De åker runt i dessa europeiska länder och framträder för amerikanska soldater, och jag satt hela tiden och undrade varifrån de fick alla scenkläder. Samtidigt dyker Fat Amys (Rebel Wilson) far (John Lithgow med australisk accent) upp. Han visar sig vara en gangster och är ute efter sin dotters hittills okända bankkonto, som är fyllt med miljoners miljoner. Barden Bellas måste både uppträda och slåss mot gangsters.
Det här är jättekonstigt. Storyn är en rörig, ologisk soppa; det är uppseendeväckande dumt. De två tidigare filmerna framstår som genomtänkta och riktigt bra. För att innehålla så här många ingredienser är det makalöst tunt, ingenting utvecklas, ingenting är roligt.
I PITCH PERFECT 1 och 2 tävlade Barden Bellas mot andra grupper, varav en del var lite kul – i synnnerhet den tyska a capallea-gruppen i den andra filmen. I den denna den tredje filmen är motståndarna trista och knappt med alls. Två av banden glöms nästan bort helt efter att de presenterats. Huvudmotståndarna är ett band som heter Evermoist och som har Ruby Rose som frontfigur. De ska framstå som tuffa och sexiga, men de spelar genant mesig poprock.
… Fast all musik som framförs i de här filmerna är rätt hemsk. Det handlar om överproducerade covers på gamla hitlåtar. Sångrösterna är påfallande ofta nasala.
Rebel Wilson kan vara rolig, men som Fat Amy är hon bara påfrestande. Alla skämten går ut på att hon är tjock och vulgär. Plötsligt visar hon sig kunna kung-fu, men det blir inte kul. Som vanligt är Elizabeth Banks och John Michael Higgins roligast; de är de där kommentatorerna som bevakar a capella-tävlingar. Den här gången håller de på att göra en dokumentär om Barden Bellas. Fast duon är inte med speciellt mycket. Hana Mae Lee; den besynnerliga, direkt bisarra, och tystlåtna medlemmen i Barden Bellas, medverkar inte heller speciellt mycket, vilket är synd.
PITCH PERFECT 3 är så dålig att den är en direkt förolämpning.
Skriven 2018-01-02
