Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Jake Kasdan
I rollerna: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Nick Jonas
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-12-22
En remake på Jumanji var inte direkt det första man hade förväntat sig. Eller ens önskat sig, vid närmare eftertanke. Men eftersom det, tro det eller ej, redan gått över två decennier sedan originalet med Robin Williams och Kirsten Dunst såg dagens ljus ansåg väl någon inte överdrivet fantasifull idéspruta på berört filmbolag att det var en god idé att göra samma sak igen. Särskilt som en stor del av den potentiella publiken inte ens var påtänkt då det begav sig. För egen ställde jag mig dock tämligen likgiltig till projektet, men efter att nu ha sett eftertexterna rulla färdigt kan man konstatera att det här trots allt inte är så tokigt. Åtminstone inte sett med det äventyrliga matinésinnets glasögon på nästippen.
Inte för att det har någon direkt betydelse, men i den prologliknande öppningen finns en koppling till den första filmen. Fast därefter flyttas handlingen snabbt fram till våra dagar. Där ska fyra typiskt utmejslade high schoolelever avnjuta en eftersittning, men istället för att ägna sig åt sin trista uppgift testar de ett gammalt videospel, och vips dimper ungdomarna bokstavligt talat ner i en djungel förvandlade till The Rock, Kevin Hart, Jack Black och skotska stjärnskottet Karen Gillan. När den första chocken lagt sig över de nya kropparna inser sällskapet att de är en ofrivillig del av ett livsfarligt äventyr, som måste genomlevas om de någonsin ska komma hem igen.
På det här stadiet förvandlas filmen snabbt till en slags modern lättviktig variant på Indiana Jones, och synnerligen lättviktig rent allmänt är själva helheten precis som förväntat också. Samtidigt försöker regissören Jake Kasdan inte inbilla någon om att han velat göra något annat än en uppspelt äventyrsrulle heller. Han har inte haft några andra ambitioner än att bjuda på snällt skojande, uppenbara fånerier och högljudda actionsekvenser som tack och lov inte håller på i evigheter, vilket märks. Och det får man väl säga är rätt okej även om jag personligen gärna hade sett lite mer av den åttiotalsdoftande ungdomsskildringen á la John Hughes som glimtar förbi inlednings- och avslutningsvis.
Skriven 2017-12-20
