Klicka på bilden, för att se hela bilden
Post hardcore, heavy metal, syntrock, metalcore och en hel massa elektroniska genrer har influerat deras musik. Det är alltså inte konstigt att Enter Shikari är svårdefinierade. Detta har förmodligen varit ett hinder för dem på (karriär)vägen. Det finns liksom en anledning till att sådant brukar beskrivas som ett skivbolags mardröm. Men detta har också icke att förglömma gett dem credd och en trogen bas av fans.
Stadig uppgång
Sedan har britterna för all del haft en hälsosamt stadig uppgång kommersiellt sedan debuten släpptes för lite mer än tio år sedan också. Det betyder inte att kvartetten på något sätt är superstjärnor, men de har påmint oss alla om att det faktiskt går att göra karriär på sina egna villkor.
Varierad repertoar
Alla ni som inte riktigt köper denna beskrivning hade med fördel kunnat få ett och annat bekräftat på Amager Bio i onsdags. Som att allt inte är som det verkar. Eller kanske snarare att man inte ska förutsätta något fullt ut när det här bandet är i farten. För även om de nu mycket väl skulle kunna platsa på vilken hårdrocksfestival som helst utan alltför konservativa värderingar i egenskap av nydanande alternativeakt med viss metaldragning, så är det långt ifrån det enda Enter Shikari sysslar med. Kvällens öppningslåt The Sights fick mig till exempelvis omgående att associera till åttiotalets syntpop medan Redshift länge och väl var en rak radiovänlig poplåt och avslutande Live Outside påminde om indierock med electrofokus.
Hardcore, trumpetande och annat
Fast större delen av repertoaren är i ärlighetens namn tyngre än så. Sådant som Solidarity och Anasthetist var tydliga hardcorealster med både vrål och riff. Sistnämnda innehöll även dansbeats mitt i alltihopa, och sådär höll de på. Variation är viktigt, betonar dessa brittiska spjuvrar. Det är därför punkiga Radiate var försett med ett lågmält närmast akustiskt inpass och yvige sångaren Rou Reynolds plockade fram en trumpet halvvägs in i Take My Country Back.
Vackert avskalat
På samma sätt var Arguing With Thermometers en lustig hybrid av typen tungt hardcoreintro följd av popig vers och oväntat electroinslag. Sedan får vi för all del inte glömma den riktigt softa sidan där Reynolds satte sig vid pianot, och sjöng med den vänaste stämma han kunde uppbåda i Airfield och Aideu. Vackert avskalat med personlig ton och svärta är nog den bästa formuleringen jag kan komma på för att beskriva detta alster.
Oförutsägbart underhållande
Sedan var dessa nummer kanske inte helt representativa för Enter Shikaris övriga repertoar. Eller det kanske de var vid närmare eftertanke. För som sagt, det här är ett band som är svårt att placera i ett fack. Något vi alla ska vara tacksamma för. För det här är onekligen en combo som bär både integriteten och sitt oförutsägbara musikerskap utanpå kroppen samtidigt som de är underhållande på ett oförutsägbart och faktiskt också uppfriskande småknasigt sätt.
Skriven 2017-12-07
