ROCKINGHAM 2017, dag 2, Nottingham Trent University, Nottingham (lördagen den 21 oktober) med bland andra VEGA, FORTUNE, DAVE BICKLER, HAREM SCAREM och VINCE NEIL

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Vince Neil hade fått äran att avsluta lördagens övningar, och mannen hade många tvivlare. Inklusive undertecknad, för övrigt. Inte helt oväntat med tanke på de svaga insatser han gjort på bland annat Sweden Rock på senare år. Fast tro det eller ej, Motley Crues kraxande ex-frontman trotsade mången olyckskorpar som hade förväntat sig en ren och skär katastrof.

Fräscha utropstecken

Men låt oss ta det från början. Närmare bestämt från lunchtid. Då inleddes nämligen denna andra dag med festivalens enda svenska bidrag Cruzh, och jag hann som hastigast då också påminnas om varför de fått så mycket beröm sedan deras självbetitlade debut släpptes förra året. De stora refrängerna, stämsången och den snygga produktionen var uppenbar även live.

Samma sak kan för övrigt sägas om Vega. De starka sångerna stod som spön i backen så fort dessa synnerligen gedigna britter äntrade scenen. Fyra album in i karriären har de en katalog många likartade band bara kan drömma om. Sedan må soundet inte vara överdrivet fokuserat på klaviaturerna, men att det här är melodic rock av finaste sort går inte att komma ifrån. Nummer som White Flag, Bon Jovilightdoftande Stereo Messiah och vädjande Kiss of Life var bara några av höjdpunkterna. Lägstanivån är överlag hög I Vegas sällskap. Men så gör kvartetten överlag tämligen vitala och hungriga figurer. Så tydligen kan man alltid lita på att de levererar det så kallade godset.

Tidstypiskt comebackband

Huruvida samma sak gäller för Fortune är svårt att säga. För till skillnad mot Cruzh och Vega tillhör amerikanerna det gamla garde som legat på is i årtionden. I just det här fallet gjorde man comeback 2006 efter tjugo års träda. Tilläggas bör också att inget nytt material släppts sedan dess heller.

Fast alla de som uppskattar klassisk AOR med feta klaviaturmattor kunde förstås se fram emot en högtidsstund i nostalgins tecken. Inledande Deep in the Heart of the Night utgjorde för ett utmärkt exempel på detta. Liksom Lonely Hunter med tillhörande tidstypiska FM-blippande klaviaturer. Eller varför inte Don´t Say You Love Me, en snygg midtemposak, som – hör och häpna – faktiskt var en ny skapelse.

Fortunegubbsen behövde således långt ifrån skämmas över sin insats. Tvärtom var det här ett stabilt välspelat gig som de har anledning att vara stolta över. Det var väl därför de såg så nöjda ut där på scen; de påmindes om sina rockstarambitioner i det förflutna och lät dem leva upp för en stund med hedern i behåll.

En “överlevare” solo

Dave Bickler är mest känd som originalrösten i Survivor, men precis som kollegorna i Fortune höll han låg profil i evigheter innan comebacken kom någon gång under förra decenniet. Själv minns jag hans något obekväma framträdande med den alldeles för tidigt bortgångne ersättaren Jimi Jamison och resten av Survivor på Sweden Rock 2013, men historien slutade tydligen inte där. För nu försöker sångaren av allt att döma skaka liv i karriären under egen flagg, Det viskas till och med om en hel fullängdare i eget namn.

Hur det ska gå kan man bara sia om, men hardcorefansen på Rockingham verkade i alla fall uppspelta över Bicklers närvaro. Och det var väl inte utan anldening. Vokalisten visade sig ha rösten i behåll i överraskande stor omfattning. Givna favoriter som High On You och Caught in the Game fick en nästan att associera till gamla (storhets)tider. På samma gång fick en god (Survivor)cover fungera som en hyllning till hans avlidne kollega Jimi Jamison I form av favoriten I Can´t Hold Back. Ett tilltag av det värdiga slaget om ni frågar mig, och värdigt var även detta framträdande som helhet även om jorden inte direkt skälvde av upphetsning.

Knockande kanadensare

Mer eller mindre upphetsade blir dock de flesta melodic rockfans så fort Harem Scarem kommer på tal. Men så är kanadensarna också enormt stabila och gedigna i sin framtoning. Spelningen på Rockingham var min tredje, och i vanlig ordning knockade de med en slags självklar auktoritet som bara fanns där från första stund. För det var förstås givet att det skulle låta imponerande tajt där uppe ifrån scenen.

Samtidigt utgör förstås ständige sångaren Harry Hess en viktig del av framgångsreceptet. För även om han nu inte är i besittning av någon enorm karisma, så har han viljan, en energiskt avslappanad självsäkerhet och de vokala resurserna som krävs för att att klara alla nödvändiga tonlägen.

Tyngre än kollegorna

Rent musikaliskt är Harem Scarem dock aningen tyngre än en del av kollegorna i samma fålla. Ett medvetet drag? Förmodligen. Men oavsett vilket märktes detta särskilt i sådant som Change Comes Around och No Justice, två ösiga nummer som balanserade på gränsen till hårdrock. Mer traditionellt FM-rockigt tedde bandet sig i saker á la klassiska Sentimental Blvd., Sinking Ship och powerballaden If There Was a Time utan att nödvändigtvis bli ogenerat slicka.

Sedan för egen del skulle jag i och för sig inte ha något emot ett mer putsat sound, men då skulle bandets personlighet i viss mån gås förlorad. Dessutom finns det ingen anledning att fixa något som inte är sönder. Något kvintetten åter igen bekräftade denna kväll.

Neil trotsade belackarna

Bekräftade sin på senare år allt uslare form gjorde tack och lov inte Vince Neil. Mannen såg oväntat tänd ut och skuttade rund på scen med gott humör. Och låt oss inte glömma att rösten – som för all del aldrig varit stor – lät bättre än på länge. Detta säger givetvis inte så mycket, men det skadar inte att vara positiv. Dessutom är det faktiskt dagens sanning att Neil och hans inhyrda gäng från gamla hairmetalgänget Slaughter som helhet levererade klassikerna med bättre fokus och geist än vad Neil gjorde med forna bandkollegorna i Motley Crue på den alldeles för långa avskedsturnen. Det är i alla fall det intryck jag fått av andra. Själv lämnade jag nämligen Trent Universitys konsertsal efter endast tre nummer efter en lång dag. Kanske ett misstag, men det går förhoppningsvis nya tåg.

Setlist

Skriven 2017-12-06