Klicka på bilden, för att se hela bilden
Anders Johansson började sin karriär i Malmöitiska Silver Mountain, följde sedan tillsammans med brodern Jens, Yngwie Malmsteen till succé i USA innan Hammerfall blev den fasta ständigt turnerande punkten i tillvaron i femton år. Fast nu är cikeln sluten. Han är tillbaka i Skåne, och musiken skapar han numera i sällskap med den meriterade sångaren Mike Andersson och inte minst sönerna Kalle och Niklas under namnet Strokkur.
– Det är något som växte fram, förtydligar trummisen, apropå debutverket Vantablack. Jag ville göra något med mina söner. De är så pass skickliga. De kan allt, men det är inga Yngwietyper.
Folkmusik och Rammstein
Anders säger att det första fröet till bandet såddes för ungefär två år sedan. Tanken var att blanda nordiska melodier i folkmusiktappning med tyngre tongångar. Den första ingrediensen var ett arv från fadern Jan Johansson, – världsberömd jazzpianist på sextiotalet – medan metalbiten i viss mån präglades av Rammstein.
– Jag undrar om det inte var jag som sade själv att vi låter som folkmetal möter just Rammstein. Allting har ju gjorts redan, så jag forskade lite och kom fram till att det inte finns så mycket musik av samma sort som det vi gör.
Anders utan broder Jens
– Men din bror Jens, som numera är medlem i finska Stratovarius har ju spelat folkmusikinfluerade saker med dig tidigare. Varför är inte han med?
– Det är lättare om man inte behöver klydda med honom. Han har att göra ändå. Sedan är det ju så att ju fler man är i ett band, desto struligare blir det. Fyra personer får plats i en taxi och två hotellrum. I Hammerfall var vi fem personer, och då tog vi alltid två taxibilar. Allting blev jobbigare.
Sonen gör mest
Anders berättar att han i allmänhet överlämnar jobbet i bandet till sönerna. Det ger dem en chans att lära sig något , menar han. Och även om erfarenheten inte skulle leda till någon succé har de ändå lärt sig något av det hela. Särskilt som det inte finns någon uttalad chef i sällskapet
– Nej, det finns ingen. Det skulle i så fall vara den äldre sonen Kalle. Han gör det mesta av låtarna. Men ingen tar några korkade beslut på egen hand.
– Vad är planerna nu då? Kommer ni att turnera något?
– Vi har en skiva som är fyrtiosju minuter lång, och det är svårt att åka ut och spela då. Arrangörerna vill att man ska spela en och en halv timme. Men vi kollar på det, vi letar efter någon som orkar boka oss. För det vore bra om vi kunde göra något, så vi har något att skriva om på Facebook.
Trött på turnélivet
Annars sticker inte Anders under stol med att han är tämligen trött på långa turnéer. Det var en viktig anledning till avhoppet från Hammerfall 2014. Men inte den enda.
– Nej, det var ju mycket samma sak också. Sedan fick jag ett sladdbarn ovanpå det. Så det kändes som om jag inte var hungrig längre. Men det var jävligt kul att vara med. Det blev ändå femton år med dem. De höll sig kring den där mittennivån. De var inte Bon Jovi, Europe eller Rammstein. Men i länder som Sverige, Tyskland och Brasilien spelade vi i hockeyarenor.
Lynnige Yngwie
Fast Hammerfall i all ära. Många förknippar i första hand både Anders och hans bror Jens med Yngwie Malmsteen. Gitarrvirtuosen var länge en del av deras (yrkes)liv, men hans lynnighet och oberäkneliga humör var inte alltid så nyttigt för relationen, något Anders är den förste att medge.
– Han var körd. Förr visste man aldrig vad som skulle hända. Fast när han är nykter som nu är han blyg och osäker. Han gillar att dra gamla historier, som den om när det vältes husvagnar. Han tycker sådant är så roligt att han inte får luft.
Anders säger att ”alla” var värstingar förr om åren. Men Yngwie var en klassisk rockstjärna som ”förstörde sig själv” även om han var ”väldigt seriös” också.
Aldrig en rockstjärna
– Fast själv har jag aldrig känt mig som en rockstjärna. Jag har alltid haft det svenska i mig, och bara varit trummis. Så jag känner mig bara dum om jag blir behandlad annorlunda för att jag är med i ett band. Sedan är det klart att jag saknar de stora grejorna. Men allt har sin tid, och jag är glad för det jag fått vara med om.
– Men sedan flytten hem till Sverige från USA på nittiotalet har du haft samarbetspartners som ter sig minst sagt udda. Att du gör metal, och förvaltar ditt jazzarv är ju inget konstigt, men Svullo, Martin Svensson, Owe Thörnqvist och dansbandet Milles låter minst sagt otippat?
– Ja, men jag tycker sådant är kul. Jag tror jag har en egenskap som gör att jag kan spela vad som helst. Sedan är jag till exempel ingen jazzmusiker, men jag hade kunnat fejka det för icke jazzmänniskor.
Skriven 2017-11-28
