Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Sean Anders
Skådespelare: Mark Wahlberg, Will Ferrell, Mel Gibson, John Lithgow, Linda Cardellini, Alessandra Ambrosio, John Cena
BETYG: ETT
PREMIÄR: 2017-11-24
Jag såg aldrig DADDY’S HOME – jag vet inte om den gick upp på bio här i Göteborg, där jag bor. Den pressvisades i alla fall inte, och jag har inte brytt mig om att se den på DVD. Om den första filmen var som uppföljaren, vilken nu får premiär, har jag verkligen inte missat något. DADDY’S HOME 2 är nämligen fruktansvärd.
Jag struntade i att se BAD MOMS 2, som gick upp på bio häromveckan. Jag tyckte nämligen att den första BAD MOMS var så pass kass att jag inte ville utsätta mig för en uppföljare. Jag läste i alla fall att BAD MOMS 2 handlar om att huvudpersonernas mödrar oväntat kommer på besök över julen. DADDY’S HOME 2 handlar om precis samma sak – huvudpersonernas fäder kommer på oväntat besök över julen.
Sean Anders har åter regisserat, Will Ferrell och Mark Wahlberg är tillbaka som Brad och Dusty. Brad är styvfar till Dustys barn. Ungarna tycker att det är trist att de alltid måste fira jul på två ställen; hemma hos den fånige och mesige Brad, och hemma hos den tuffe Dusty – Brad och Dusty tävlar om att vara den perfekta farsan. Så – de beslutar sig för att fira en gemensam jul, allihop tillsammans.
Då anländer plötsligt Brads far; Don (John Lithgow), en glad och supertöntig herre. Men inte nog med det – även Dustys farsa Kurt (Mel Gibson) anländer. Dusty har inte träffat sin far på flera år, Kurt är en stenhård machokille.
Kurt bokar en stuga uppe i de vintriga bergen där de kan fira jul tillsammans, och tokiga knasigheter följer.
Rättare sagt: en plågsam historia följer, eftersom ingenting är roligt. Alls. Ingenting! Med ett undantag, vilket jag återkommer till nedan. DADDY’S HOME 2 lider av usel tajming av de vissna skämten, och för att understryka att nu är det minsann tokigt, spelas tokig musik på ljudspåret.
Det ligger nära till hands att jämföra med ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL – men Chevy Chases rollfigur Clark Griswald är en hjärtevarm person som vill alla väl, men som är rejält klantig. Will Ferrells Brad framstår närmast som utvecklingsstörd; som en femåring i en 50-årig mans kropp. Hans fru är fullkomligt normal och jag undrar varför hon är gift med en sådan snubbe. Jag gillar ju Will Ferrell, han kan vara fantastiskt rolig, men numera figurerar han i rätt många mer eller mindre usla filmer.
Mel Gibson funkar inte alls som macho-Kurt – eftersom han är alldeles för realistisk i sin hårda framtoning. Han är bara osympatisk och svinig. Det är inte roligt när han slänger ur sig sina konservativa och misogyna repliker. Möjligen hade det funkat om han vore ännu mer överdriven och vidrig.
Flera scener är obegripliga. En lång scen handlar om en termostat, som den ena dottern vrider upp om nätterna. Jag förstod inte det roliga. En annan lång och konstig scen handlar om ett julspel som urartar i snöbollskrig. Jag gäspade och tittade på klockan. Vid ett tillfälle köper Kurt ett jaktgevär till yngsta flickan, och de beger sig ut för att skjuta kalkon. Det är lika dumt som osmakligt.
Eftersom detta är en amerikansk julfilm urartar det hela till att julens kärleksbudskap ska deklameras på slutet, alla älskar egentligen varandra, det blir sentimentalt – och sedan sjunger alla “Do they know it’s Christmas?” innan eftertexterna rullar och vi äntligen kan lämna biosalongen. “Åh, fy faaan!” stånkade jag när jag satte på mig hatten.
… Men vad var det jag tyckte var roligt? undrar ni. Jo: mot slutet ska familjerna gå på bio. De väljer att se actionfilmen MISSILE TOE. Liam Neeson spelar en man på väg hem för att fira jul med sina barn, men som på vägen måste stoppa ett gäng terrorister. Vi får inte se något ur denna påhittade film, men vi hör ljudet – och det är jätteroligt.
Jag hade betydligt hellre sett MISSILE TOE än den plågsamma, genanta och o-roliga DADDY’S HOME 2.
skriven 2017-11-23
