IN FLAMES och FIVE FINGER DEATH PUNCH, Royal Arena, Köpenhamn den 20 november 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

In Flames och Five Finger Death Punch på samma scen samma kvälL. Två nutida metalgiganter har gjort gemensam sak och begett sig ut på turné med jämlika förtecken. Vilket bara är fullt logiskt eftersom båda bandet alltjämt befinner sig i en jämförbar klättrande fas i karriären. Det var dock amerikanerna som tog hem spelet om den mest entusiastiska publikresponsen. Fast det återkommer vi till. För vi tar givetvis historien i kronologisk ordning.

Inte snällare

Rent logiskt var det alltså In Flames som intog scenen först efter förbandet Of Mice and Mens halvtimmeslånga uppvärmningsgig. Göteborgarna kom med förra årets release – det tolfte i ordningen – Battles i bagaget, och om någon till äventyrs någonsin spekulerat i om de skulle låta snällare live för att demonrattaren Howard Benson producerat verket ifråga kan jag meddela att så inte var fallet. Möjligen tedde sig sångerna från Battles, typ inledande Drained, The Truth och Save Me med sitt läckra klaviaturklimax aningen mer sofistikerade och slickade än det gängse In Flamesnumret i liveformatet. Å andra sidan är det sådant som går att sorteras in under rubriken mognad. Samma sak gällde för Here Until Forever. Närmare än så här har väl bandet aldrig varit att göra en powerballad. Vilket väl i och för sig inte sade så överdrivet mycket.

I valstakt

Fast oavsett vilket, det här betyder knappast att bandet börjat göra göra våld på den egna identiteten. De som till äventyrs oroade sig för detta kunde med fördel avnjuta till exempel punkigt råösiga Take This Life och likartat uppspeedade Darker Times. För egen del föredrog jag dock de något mer subtila, men inte nödvändigtvis mindre ösiga numrena, typ Alias med sin tjusiga akustiska brygga, maffigt riffiga The Quiet Place och Moonshield, ett alster som, faktiskt mer eller mindre gick i valstakt.

Väloljad maskin

Som helhet bjöd In Flames för övrigt i vanlig ordning på ett högoktanigt fokuserat och kontrollerat aggressivt gig, som åter bekräftade deras internationella ställning på världsplanet. Något annat var heller inte att förvänta. Efter tjugosju år framstår det här gänget som en väloljad maskin, som vet både vad de kan och vill, och inte gör några misstag att tala om.

Förhöjande publikkontakt

Det gör för övrigt inte gamängerna i Five Finger Death Punch heller. Några misstag att tala om, alltså. Däremot tedde sig genomförandet på scen rent allmänt aningen mer lössläppt. I deras värld är sådant som allsång, kärleksförklaringar till publiken och några fans på scenen vid något tillfälle ett måste Vilket naturligtvis är oerhört sympatiskt om det som här verkar komma från hjärtat. Samtidigt förhöjer sådant förstås också vi-känslan, och därmed också underhållningsvärdet ur en rent mänsklig aspekt. Något FFDP-herrarna garanterat uppenbarligen insett. Sådant sysslar dock inte In Flames med i alls samma utsträckning. Kanske var det därför amerikanerna vann kampen om den uppskruvade publikgunsten denna kväll, vad vet jag

Refrängstarka metalanthems

Samtdigt är det givetvis som alltid musiken som är det viktiga, och FFDP har onekligen en hel del goda metalanthems på lager. Som Lift Me Up, Never Enough och Wash it All Away, en refrängstark trio sånger, som både inledde och till stor del satte tonen för resten av spelningen.

Ursäkt och knuten näve

Tyngre än i partajorienterade Under and Over It och thrashiga adrenalinkicken Burn MF blev det dock aldrig. Jo, möjligen kunde tunggungigt ilskna Jekyll and Hyde konkurrera också i detta avseende, men sedan skulle man visa den där mjuka sidan nästan alla metalskallar trots allt har där under den hårda ytan. Bevisföremål ett stavades I Apologize, en senkommen vemodig ursäkt från en missbrukare medan Wrong Side of Heaven utgjorde en glödande sorgsen knuten näve för alla glömda krigsveteraner.

I slutänden återställdes dock ordningen när kvintetten lät hardcoreaktiga The Bleeding avsluta. En passande sorti, får man väl säga. Inte minst för att det här var ett utmärkt exempel på bandets väl beprövade mix av rå tyngd och välspelat nyanserade inslag.

Skriven 2017-11-21