RAIDING THE ROCK VAULT, Vinyl, Hard Rock Hotel & Casino, Las Vegas den 26 juli 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Regi: Paul Dexter
Medverkande: Lily Arce, Mark Boals, Howard Leese, Hugh McDonald, Rowan Robertson, Jay Schellen, Michael T. Ross, Paul Shortino

Raiding the Rock Vault spelas i skrivande stund lördag-onsdag kl. 20.30

Rosad, prisad och en uppenbar publiksuccé. Det är historien om Raiding the Rock Vault i ett nötskal. Vi talar i termerna, en stjärnspäckad rockshow i kölvattnet på präktiga musicalhiten Rock of Ages med folk som Bon Jovis basist Hugh McDonald, Dios ex-gitarrist Rowan Robertson, Lita Fords fd. klaviaturspelare Michael T. Ross, och Hearts ex-gitarrist Howard Leese. Och succén har varit långvarig. Showen är i skrivande stund inne på sin sjätte säsong i Sin City. Värt att notera är också att ovanstående gäng inte finns med i laguppställningen varje kväll. Totalt sjutton personer alternerar och hoppar in för varandra från den ena kvällen till den andra.

Nådens år 3012

Fast hur som helst, hjärnan bakom detta spektakel är Sir Harry Cowell, en före detta trummis som tidigt byggde sitt rykte som manager åt namn som Asia och Ultravox och numera driver sitt eget management. Till sin kreativa hjälp hade han John Payne, ex-sångare i just Asia, som flätade ihop en lövtunn historia om ett rockvalv, som upphittas i nådens år 3012 efter en stor katastrof. Självklart ska nu all musik som upptäcks inuti föras vidare till framtida generationer. I kronologisk ordning, därtill.

Bortplockad ramhistoria

Det var så det började i alla fall. Då var platsen för övrigt gamla Hilton, numera Las Vegas Hotel. Nu fem år senare har showen även passerat Tropicana innan den till slut fick ett nytt hem i Hard Rock Hotels rockklubbiga showroom Vinyl. Flytten till en mindre lokal har då också fullt logiskt lett till att själva omfånget på arrangemang fått ta stryk. Alltså har den smått krystade ramhistorien plockats bort. Istället bjuds man på classic rock för hela slanten. Inget musicalfluff, bara odödliga klassiker från början till slut för att nu tala klartext.

Energisk spelevink

Sedan har låtlistan förvisso förändrats och breddats en aning rent musikaliskt sedan första sejouren på gamla Hilton då fokuset i det närmaste var totalt på klassisk hårdrock och AOR. Spelevinken och ex-Rough Cutt/King Kobravokalisten Paul Shortinos energiska cover på Robert Palmers Addicted to Love och den tjusiga versionen av Eagles Hotel California ingick såvitt jag vet inte i originaluppsättningen på Hilton.

Kvinnligt krutpaket imponerade

Fast då som nu inleddes det hela med The Whos My Generation. Har även för mig att The Doors Light My Fire alltid varit en stapelvara i setlistan också. Helt nytt var dock att man insett att det behövs kvinnlig talang på den totalt mansdominerade scenen också. Således ingår numera det lilla krutpaketet Lily Arce i ensemblen också. Denna duktiga dam sjunger även i Cirque du Soleils vattenshow O och sexiga Fantasy, men det är bara i Raiding the Rock Vault hon får chansen att stå i centrum på allvar. Hennes tolkningar av Pat Benatars knockande genombrottsrocker Heartbreaker och Hearts stora ballad Alone tedde sig närmast lysande denna afton.

Lättklädda dansöser

Att klassen sedan även är hög på det musikaliska hantverket överlag förvånar väl ingen. Manskapet på scen är knivskarpa musiker som kan leverera godset oavsett dagsformen. De kan sina instrument och klassiker på sina fem fingrar, och verkar hur otroligt det än kan låta fortfarande ha roligt trots att de genomfört över tusen shower vid det här laget.

Synd dock att omfånget på showen minskat sedan begynnelsen. Skådisarna som illustrerade händelseförloppet i ramhistorien är borta, den hyfsat påkostade fräcka scenografin likaså. Bara ett par lättklädda åmande dansöser ackompanjerar musiken vid ett par tillfällen.

Feelgood rockhistoria

Å andra sidan har musiken alltid kommit först i Raiding the Rock Vault, och här är fokuset totalt på ytterligare klassiker utöver ovannämnda á la Eye of the Tiger, Here I Go Again, Highway to Hell, Juke Box Hero, Jump, Livin’ on a Prayer, More Than a Feeling, Pour Some Sugar On Me, Separate Ways (Worlds Apart), Smoke on the Water, Stairway to Heaven We Are the Champions och några till. Vilket väl i sin tur säger det mesta om det feelgoodorienterade smörgåsbord av rockhistoria som väntar varje allsångssugen nostalgiker med koll på sina klassiker..

Skriven 2017-11-20