Klicka på bilden, för att se hela bilden
George Strait kom fram mitt i den vuxenpopigt slicka Urban Cowboyvågen i skarven mellan sjuttio- och åttiotalet, och satte tämligen omgående den så kallade nytraditionalismen på kartan. Vägen mot rötterna var utstakad när etablerat folk som Ronnie Milsap, Dolly Parton och Kenny Rogers satsade på ett mer poporienterat sound och blivande supergruppen Alabama mer än antydde att Eagles var en lämplig förebild för varje countryband med självaktning.
King of Country
Fast ändå, vem kunde tro vid denna tidpunkt att Strait så småningom skulle bli en regerande King of Country? Inte många, kan jag tänka, men idag trettiofem år efter sin första singeletta på Billboards countrylista är titeln huggen i sten. Över sjuttio miljoner sålda album bara på hemmaplan och drygt sextio countryettor genom åren säger det mesta om mannens popularitet.
Men det finns också en en smula ironi i allt det här. För i stort sett alla av dagens nya counrystjärnor verkar förklara honom sin kärlek trots att de själva är allt annat än trogna sina rötter. På samma sätt flirtar Strait själv smått med popartade tongångar då och då för att – får man förmoda – variera sig.
Ingen pension
Fast vid det här laget har mannen börjat se slutet på sin karriär. Tidigare i år uppnådde han svensk pensionsålder, och redan 2012 deklarerade den Texasbördige stjärnan att han skulle lägga ner turnerandet för gott.
Så har dock inte blivit fallet. Strait gör alltjämt spridda spelningar i allmänhet och nedslag i Las Vegas i synnerhet. Hela tio gigs har det blivit i fräscha T-Mobile Arena i år när allt är över i början på december.
Hitspäckad show
Att publiken kommer i drivor för att ta chansen att se sin hjälte är dock långt ifrån ett mysterium. Vem vet, det kanske trots allt är sista chansen att få se King George live. Allt detta är han uppenbarligen mycket väl medveten om. Det är säkert därför det enda som erbjuds är hits, hits och åter hits. Denna afton precis som alla andra Las Vegasdatum under det här året lyste de obskyra numrena också mycket riktigt med sin givna frånvaro. Det är liksom det som är det gällande upplägget.
Generöst segertåg
För tanken är trots allt att varje gig ska ha de bästa förutsättningarna för att framstå som ett segertåg. Den kritiske skulle därmed kunna hävda att den gode Strait ”safar” fullt ut, och inte utan anledning. Den 135 minuter långa spelningen innehöll på det hela taget inga som helst överraskningar och utvikningar att tala om. Hans ständiga band Ace in The Hole Band tedde sig onekligen proffsigt och genommusikaliskt, men infallen och utvikningarna var knappast av det övertydliga slaget, om man så säger.
Däremot kan ingen påstå annat än att man bjöds på en generöst tilltagen låtlista. Hela trettiotre sånger avverkades, och Strait deklarerade omgående I´m Here for a Good Time i typiskt vinnande honky tonkstil. Mer av samma vara följde i form av vitsigt betitlade All My Exes Live in Texas, If You Ain´t Lovin´ You Ain´t Livin och ett knippe likartade saker, som adderade lagom gammaldags hödoftande partystämning.
En romantisk mjukis
Fast om nu sanningen ska fram är Strait nog ändå till större delen en mjukis. För låtlistan präglades onekligen till stor del av de romantiskt melankoliska balladerna. Som I Can Still Make Cheyenne, sakrala I Saw God Today och personliga favoriten Carrying Your Love With Me.
Sedan har countrykungen som sagt en viss om än diskret faiblesse för at smyga in en del popinfluenser ibland. Sådant som Blue Clear Sky och Easy Come, Easy Go och Love´s Gonna Make It Alright tillhörde väl de mest uppenbara exemplena på detta, men de var inte de enda.
Stadigt planterad
Fast någon modern countrystar har Strait aldrig varit. När Garth Brooks och många i det nya gardet, typ Luke Bryan och Brantley Gilbert tar till rockens uttryckssätt väljer kungen alltjämt det motsatta. I T-Mobile Arena stod han mest bara där stadigt planterad bakom mikrofonen med sin akustiska gitarr och lät sin behagligt lättflytande röst ljuda ut över massorna. Det var tryggt, enkelt och symboliserade varaktighet i en föränderlig (country)värld där genren väl aldrig tagit intryck från andra genrer så mycket som idag.
Det enda som skvallrade om ett nutida tänk var väl det faktum att sångaren likt bland annat Def Leppard, Metallica och Backstreet Boys tidigare valt att placera sin scen mitt på arenagolvet så att alla närvarande kunde betrakta sin idol från alla håll och kanter. En god idé, kan tyckas. Fast eftersom Strait nu i stort sett är stillastående i sin yrkesutövning försvann större delen av vitsen med tilltaget. Det mest uppenbara var väl att han förflyttade sig moturs var fjärde nummer med näsan riktad mot en ny del av publikhavet.
Kärringen mot strömmen
Fast George Strait regerar förstås alltjämt ändå oavsett vilket. Han har överlevt och frodats genom att vara kärringen mot strömmen ända sedan början på åttiotalet.
Tidlösheten har alltid varit hans bäste vän samtidigt som han vetat bättre än att sabotera balansen genom att ta begagna sig av skit under naglarna eller experimentera på annat sätt. Allt detta bekräftades denna afton. Ja, alltså utöver det faktum att imagen som klädsamt ödmjuk och inte överdrivet pratsam hedersknyffel är intakt.
Skriven 2017-11-09
