Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
I rollerna: Bo Sjökvist, Lillemor Dahlqvist, Ingmar Norlén, Mattias Ehn
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-11-03
Nej det hade aldrig blivit några skor ägda av Johnny Bode alias Juan Delgada på Davidshallsbron även om han nu varit en äkta son av Malmö. Det var förvisso här i Malmö han i glömska och fattigdom levde sina sista år och dog (1983) men det hade givetvis varit ryktet och eftermälet som omöjliggjort några skor eller statyer. Jag träffade aldrig Johnny Bode tyvärr och det beklagar jag. Under 70-talet bodde jag alltid hos Hawaii-ikonen Yngve Stoor och hans fru Viola när jag var i Stockholm. Stoor jobbade mycket med Johnny Bode som ofta hade hans Hawaii-orkester som komp på sina schlagers. Jag kunde aldrig få nog av att lyssna på Yngves målande berättelser om Bode och icke sällan undrade jag om det inte ibland var underhållande skrönor om en man som uppenbart upphöjt fiffel och båg till skön konst.
Johnny Bode var sin egen Robin Hood, han tog från de rika och fattiga och gav till sej själv. Som sagt var Yngve Stoors berättelser närmast understatement när man nu ser Bengt Löfgrens och Bo Sjöqvists lyckade försök att på gott och ont konservera den sanna bilden av en av de märkligaste och mest udda personligheter som figurerat i svensk show business. När regissören säger att varje gång man trott sej ha kopplat ett grepp om Bode förändrats bilden och man är på ruta ett igen. Hur hittar man den gemensamma nämnaren i en man som kallats både nazist och kommunist, skrivit lysande schlagers korsat med snuskiga porrmelodier, blivit förklarad femfemma i Sverige när han inte gjorde operettkarriär i Wien och så vidare i en helt osannolik röra.
Det är naturligtvis en prestation i sig själv att bolla och trolla med detta fascinerande artistöde i bara 76 minuter och måla en någorlunda sammansatt bild. Här hade tio en timmes avsnitt i tv varit relevant. Det är av tung vikt att människor som till exempel sonsonen Lars -Rune Jätbrink och duetttpartnern i porrskivorna Lillemor Dahlqvist får komma till tals eftersom de på något sätt blir gemensamma nämnare mellan Johnny Bode då och Johnny Bode nu för en ny generation. Jag kommer att se den här filmen många gånger eftersom jag tror mej kunna hitta ett nytt korn av sanning varje gång. Skulle inte förvåna mej om Johnny Bode i sin himmel eller skall jag kanske säga där han nu står och skyfflar kol klappar sej på magen och säger. Tänk dom kallade mej “bad guy” när jag huserade i ankdammen jag var för tusan en amatör. Grattis till ditt Bode-pris förresten Mona.
Skriven 2017-11-02
