PINK, Beautiful Trauma (RCA)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Pinks tidiga karrär utgör rimligen en av de mest exceptionella exemplen på lyckade kursändringae i musikvärlden de senaste decennierna. De flesta har förmodligen glömt det vid det här laget, men hon gick från aspirerande R & B-prinsessa på debutalbumet Can´t Take Me Home till popdrottning på uppföljaren Misundaztood på bara något år. Svindlande femton miljoner såldes av sistnämnda, vilket naturligtvis också innebar att det var ett av 00-talets mest framgångsrika album överhuvudtaget.

Övermodigt punkig

Därefter blev sångerskan en aning övermodig när hon följde upp med Try This – punkiga influenser var uppenbarligen inte fansens melodi – men utöver detta felsteg har karriären rullat på som ett gammalt ånglok utan pardon. Inte minst har statusen som kaxigt uppspelt arenakt med klatchiga refränger på lager i parti och minut cementerats.

Välbekant popsnitt

Något som knappast äventyras med nya albumet, bör kanske tilläggas. För Beautiful Trauma fortsätter i mångt och mycket på samma spår som sina föregångare med hits av välbekant snitt med Max Martin med på ett hörn. Inte helt överraskande, varför fixa något som inte är sönder? Särskilt som fröken Moore faktiskt fortsätter leverera.

På Beautiful Trauma lyser sådant som omtalade hämndduetten med självaste Eminem, Revenge , det mörka titelspåret med tillhörande knarkrusiga lyrik och softhousiga singeln What About Us.
Bland de mer nertonade sakerna märks i sin tur den lika avskalade som känsloladdade pianoballaden But We Lost It och valsiga For Now, och även om alla dessa nummer inte kommer att bli klassiker, så lär i alla fall favoritstämpeln ligga nära till hands för hennes många beundrare.

Catchy refränger

Sedan vore det förstås lätt att plocka fram den lite trista business as usualformuleringen för att beskriva detta nya verk. Men jag har svårt för att vara överdrivet kritisk. För det här är utan tvekan ännu en gedigen sångsamling med skamlöst melodiös ton, det går det liksom inte att argumentera emot. Dessutom får man nog säga att här finns en viss antydan till mognad och nedtoning också, något ovannämnda ballader ger en tydlig indikation på Men med detta sagt; Pink har alltjämt glimten i ögat, och inte tackar hon nej till en mindre provokation heller. Som i den där Eminemduetten.

Skriven 2017-11-01

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners