H.E.A.T, KB, Malmö den 26 oktober 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

För alla creddängsliga kollegor som rutinmässigt ignorerar alternativt sågar AOR och hårfager åttiotalsrock är förstås H.e.a.t:s göranden och låtanden fullständigt ointressanta. Annat ljud i skällan är det bland de engagerade melodic rockfansen. I den kretsen har snacket gått om Upplands Väsby gänget sprillans nya album.

Odramatiska förändringar

Inte minst har meningarna varit delade om smakproven, som släpptes först. Det finns gubevars de som varit tveksamma till det lite modernare stuket på sådant som singelsläppet Time On Our Side. För egen del tycker jag emellertid inte det här är något att tjafsa om. För det första gäller det här bara ett fåtal av spåren och för det andra är förändringarna i ärlighetens namn inte särskilt dramatiska.

Excellent kvitto

Sedan är det faktiskt så att Into the Great Unknown, som verket döpts till efter några lyssningar ter sig lika starkt som de föregående albumen. Det skulle till och med kunna hävdas att denna skapelse uppvisar en del mognad jämfört med föregångarna. Fast detta får väl andra lärda tvista om bäst de vill. För egen del tyckte jag dock att torsdagens spelning utgjorde ett exellent kvitto på att de nya sångerna visst det har potential på att bli framtida klassiker i katalogen. Sådant som snyggt uppbyggda Redefined, storslagna Eye of the Storm och riffiga anthemförsöket Into the Great Unknown glänste minst lika starkt som de tidigare sakerna denna afton.

För att inte tala om We Rule, detta rockmusikalljudande nummer, som jag misstänker inspirerats en hel del av Queen. Här greppade kvintetten ett territorium de aldrig försökt sig på tidigare, och lyckades långt över förväntan.

Många paradnummer

I övrigt bestod setlistan som sig bör av idel paradnummer. Typ melodifestivalbidraget 1000 Miles, sköna Oops I Did It Again-refrängen Mannequin Show, urladdningen Breaking the Silence och förstås som extranummer, Living on the Run. Sistnämnda framstod fortfarande som den bästa tidiga Bon Jovi-sången á la Runaway New Jersey-pågarna aldrig skrev, och hade det funnits någon rättvisa hade det här varit en megahit över hela världen.

Bäst i Sverige?

Å andra sidan hade det förstås krävts att vi förflyttats till åttiotalet för att så skulle bli fallet. Då hade H.e.a.t garanterat haft flera miljonsäljande album och ett helt pärlband av hits på Billboardlistan vid det här laget. Det hade de förtjänat. Inte bara för att sångkatalogen ter sig så enormt stark, utan också för att de är ett riktigt tajt och underhållande liveband. Energimässigt har de få övermän, inspirationen flödar, och hantverksmässigt bjuds man allt som oftast på insatser som skvallrar om att alla inblandade fått sin musikaliska bildning med modersmjölken.
Något de åter igen bekräftade på KB i torsdags.

H.e.a.t fortsätter således vara ett av Sveriges absolut bästa band, alla kategorier, varje plats i bandet tycks befolkas av individer som lyfter helheten. Så är det bara. Samtidigt är det givet att Erik Grönwall förtjänar samma titel i egenskap av sångare. Vi talar Duarcellkanin med oanade, men också varierande röstresurser, vars personlighet växt i takt med självförtroendet.

Skriven 2017-10-27