Klicka på bilden, för att se hela bilden
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2017-10-20
Tillåt mig att vara, tja, inte kärringen, men väl mannen mot strömmen. Efter pressvisningen av den polsk-brittiska LOVING VINCENT på Malmö Filmdagar, var stora delar av publiken lyrisk. De tyckte att detta var en fantastisk film; de var djupt imponerade.
Jag var också djupt imponerad. Men! Vissa idéer, vissa koncept, vissa saker funkar inte i långfilmsformat. LOVING VINCENT hade varit en alldeles utmärkt film om den varat tjugo minuter. Men nu gör den inte det.
Dorota Kobiela och Hugh Welchman har regisserat denna film om Armand Roulin (Douglas Booth) som ska leverera ett brev från Vincent Van Gogh till den kände konstnärens bror; Theo. Van Gogh har nyligen skjutit sig, men det är oklart om det verkligen var han själv som höll i revolvern. Armand träffar en lång rad människor som kände Van Gogh och som berättar om honom.
Det som imponerar med LOVING VINCENT är att detta är en animerad film – den första gjord i oljefärg! 150 konstnärer arbetade med filmen, som efterliknar Van Goghs stil. Gestalterna som passerar revy är hämtade från olika tavlor av Van Gogh. Dessa roller görs av bland andra Chris O’Dowd, Aidan Turner och Saoirse Ronan.
Utförandet är fantastiskt – det här ser verkligen ut som en tavla av Van Gogh som rör på sig. Ja, ibland rör det på sig lite för mycket – alla penseldrag får det att krypa i bilderna.
Ett stort problem med LOVING VINCENT är, att även om scenerna först spelats in med skådespelare, vilka sedan genomgått något slags rotoscope-behandling och blivit animerade, ser det aldrig ut som om dialogen faktiskt kommer från figurerna i filmen. Det här känns snarare som att titta på färgglada bilder medan man lyssnar på radioteater.
Det andra stora problemet är, som jag nämner inledningsvis, att detta inte är en kortfilm – 94 minuter är inte en optimal speltid för det här.
Det tredje problemet är att jag tycker att det här är en rätt trist film.
LOVING VINCENT är imponerande – men tradig.
skriven 2017-10-19
