Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Øystein Karlsen
Dokumentär med Lars Winnerbäck, Per Gessle, Rolf Lassgård, Melissa Horn, Agnes Kittelsen
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-10-06
Lars Winnerbäck har alltid velat hålla låg profil utanför scenen. Redan 1998 när han skulle släppa sin första skiva på storbolag hade Lars Winnerbäck rykte om sig att vara mediaskygg. Då gjorde jag min första och enda intervju med honom, och mitt minne av denna var att han var ödmjuk och trevlig, men också en aning obekväm med situationen.
Med tanke på detta är det lite ironiskt att vi nu får oss till livs den andra dokumentären med honom i centrum. Å andra sidan hade Magnus Gerttens Solen i ögonen mest karaktären av en turnéfilm medan denna mer har tagit ett helhetsgrepp på fenomenet och hans liv till dags dato.
Mumma för fansen förstås. Särskilt som sångaren faktiskt verkar känna sig komfortabel nog att ta tid på sig att prata här. För det är tid han behöver att svara på frågorna, i vanliga intervjuer stressas det för mycket, och då klickar det aldrig, menar sångaren i filmen.
I Ett slags liv sägs det dock en hel del. Sångaren berättar om uppväxten i radhusområdet i Linköpings utkanter, de tidiga antipatierna mot formstöpningen i skolan, första bandet Snoddas, punkperioden och det första stapplande soloförsöket.
Samt icke minst om kriserna, karriären och konstnärskapets våndor förstås. Per Gessle, Melissa Horn och Rolf Lassgård figurerar som bollplank när sådant som låtskrivande, texternas väsen och hantering av kändisskap avhandlas. Garnera sedan med diverse liveupptagningar, så torde helhetsbilden av detta Winnerbäckporträtt framgå tydligt.
Genom hela historien flyter sedan det vemod som aldrig tycks vara långt borta i sångarens liv. Inledningsvis avslöjar han att vemodet dök upp i hans liv första gången redan då han var sju år. I dagens läge kan i stort sett vad som helst trigga dessa känslor, men kontentan när filmen närmar sig eftertexterna är trots allt av det positiva slaget.
– Jag hoppas får göra det här för alltid, säger han leende. Jag lever i drömmen.
Däremot vill han inte ”sälja och exponeras” i någon större utsträckning. Eller slippa helt om det vore möjligt. Föga förvånande, får man väl säga, och på ett sätt kan man också säga att Ett sorts liv även som helhet bekräftar den bild många av oss nog har av sångaren. Lågmäldheten, svårmodet och oviljan att stå i centrum utanför scenen framträder tydligt. Samtidigt frammanas bilden av en betydligt mer komplex människa än vad fördomen säger, och när allt är över känns det uppfriskande att kunna konstatera att Winnerbäck 2017 faktiskt verkar vare en tämligen lycklig prick.
skriven 2017-10-04
