Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Ryan Gosling, Harrison Ford, Robin Wright, Jared Leto, Dave Bautista, Ana de Armas
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2017-10-06
Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio – i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen – jag gillar berättarrösten.
Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD – och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis’ sömniga musik – fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER – jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.
35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer – Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men – vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.
BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer – PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.
Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner – och replikant.
Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv – för kanske är han inte den han tror att han är.
BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.
BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.
Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös – de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår – tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis’ gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.
K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant – det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young – antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter – Sean Youngs roll görs av en replikant!
… Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.
Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.
Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.
skriven 2017-10-06
