Klicka på bilden, för att se hela bilden
Femton år. Så lång tid har förflutit sedan Shania Twain släppte sitt förra album Up! Någonstans blev berömmelsen för mycket, så hon tog sitt pick och pack och flyttade till vischan i Schweiz. Fast sedan krackelerade idyllen när producentmaken Robert John ”Mutt” Lange visade sig ha en affär med bästa väninnan, varpå skilsmässan kom som ett brev på posten.
Detta var 2008. Alltsedan dess har ryktena florerat och snacket gått om ett nytt album, men inget har hänt. Förrän nu. Så tala om att förväntningarna var höga när Now äntligen såg dagens ljus förra veckan. Att hon inte kan leva upp till dem är emellertid tämligen givet. Inget kanadensiskan gör skulle kunna överträffa monstersäljande albumtrion The Woman in Me, Come on Over och Up!, och det gör hon inte här heller. ”Mutt” Langes produktion kan liksom omöjligen överträffas.
Gediget försök
Men med detta sagt; Now är ett både gott och ärligt försök, och det kan trots allt stå stolt för sig själv. Fast det är förstås viktigt att komma ihåg att avsändaren denna gång är en medelålders kvinna med en del ytterligare elände i bagaget, och det är klart att det avspeglas i de sexton spåren.
Lika givet är att Now bär spår av det förflutna. Ljudbilden Twain själv skapat är inte alldeles väsensskild från vad ex-maken brukade göra, men den är ändå överlag mer organisk. Dessutom är det här på det hela taget en mer bakåtlutad historia. Fler reflekterande spår serveras på bekostnad av de klatchiga up-tempogrejorna guldålderns utgåvor vimlade av. De där stenklistriga refrängerna är helt enkelt inte lika frekvanta, men i sådant som Motownaktiga bagatellen You Can´t Buy Love, livsbejakande Life´s About to Get Good och reggaekryddade Swinging With My Eyes Closed gör hon i alla fall ett goda försök
Soft historia
Fast för övrigt är det här en tämligen soft historia, och inte mig emot. Det är trots allt i de nedtonade sångerna stjärnans personlighet antar ett starkare uttryck och känslospannet blir djupare. Som i, storslaget stråkindränkta Where Do You Think You´re Going, avskalade pianoballaden Soldier och Poor Me, den mest uppenbara skilsmässosången på detta alster. Samt förmodligen den mest vemodiga också, bör väl tilläggas.
Full kontroll
Det må vara en klyscha att påstå att ett album växer efter ytterligare lyssningar. Men i fallet Now finns det inget annat sätt att uttrycka det på. Efter att initialt mest ha uppfattat det här som en respektabel comeback har mina känslor för denna sångsamling gradvis växt. Vid närmare eftertanke är det här kanske till och med precis det man omedvetet hade önskat sig. Närmare bestämt, något med en mognare Shania Twain med full kontroll, och melodikänslan intakt.
Samtidigt är kampen om såväl fans som kritiker något hon aldrig kan vinna. För knockar på samma skoningslöst precisionsfixerade sätt som de tre föregångarna med Langesignatur kan ingen hävda att detta verk gör.
skriven 2017-10-03
