JOHN LEGEND, Royal Arena, Köpenhamn den 28 september 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Har aldrig varit överdrivet tilltalad av nittiotalets så omhudlade neosoul. Namn som Erykah Badu, D´Angelo och Jill Scott sågs av många som nydanare och vitaliserande krafter av genren då det begav sig, men själv fastnade jag aldrig. Det gjordes en stor poäng av det avskalade soundet, men för egen del uppfattade jag överlag nischens minimalism som ordentligt trist. Efter åttiotalets slickat glamourösa R&B tedde sig denna efterföljande trend mest som ett antiklimax.

Utvecklad neosoul

Fast dem måste sägas att jag är förtjust i John Legend. Det är lätt att uppskatta hans känslosamt sofistikerade soul-R&B där melodierna bärs fram av snygga arrangemang och ett rent allmänt elegant handlag utan att kaloriintaget närmar sig föregående decenniers produktioner. Trettionioåringen har helt enkelt tagit neosoulen vidare, och jag tycker nog att han gjort det utan att förråda sina eventuella ideal. För visst både förvaltar han old schoolsoulen och tar till sig ett och annat modernt uttryck. Som sig bör i dessa sammanhang, så kopplingen är både befogad och logisk.

Påkostat läckert

Fast samtidigt har han förstås ett brett kommersiellt tilltal och ett showmanship, som knappast präglar de ovanämnda kollegornas gärning. De som eventuellt inte tror mig hade bara behövt bevista mannens till synes fullsatta sittande konsert i torsdags. Showen publiken bjöds på kan nämligen inte karaktäriseras som något annat än lyxigt stilfull och smakfullt kaloririk. Det var påkostat läckert på det där sättet som nästan bara amerikaner kan göra det, och mitt i alltihopa stod Legend själv där i sin mörka kostym självklart nedtonad, men ändå ständigt utlevande med alla känslospröten aktiva. Det här är liksom en kille med klass, inte någon skrävlande citatmaskin som samarbetspartnern Kanye West. Eller för den delen någon inåtvänd ”svår” konstnär, typ låt säga ovanämnda Erykah Badu eller Lauren Hill.

Öppningen i vilken Legend sitter vid sin flygel på en platå som sakta rör sig uppåt sjungandes stora pianoballaden I Know Better var på sitt sätt betecknande för hela konserten. Detta var dock bara en sida av saken. I nästa ögonblick kunde sångaren strutta fram på scenen till tonerna av en avskalad uptempodänga som Penthouse Floor, sitta på en barstol och souljazza till det med något som Overload eller göra ett besök i gospelvärlden med mäktiga filmlåten Glory.

Varierad kompott

Överhuvudtaget får man säga att Legend bjöd på en tämligen varierad kompott denna kväll. Fast samtidigt älskar han som bekant sina flygel. Jag gjorde mer än en gång associationen ”En soulens Elton John” under det nästan två timmar långa setet. Sådant som Save the Night, sorgsna Who Do We Think We Are och hyllningen till vanligt folk, Ordinary People var uppenbara exempel på detta. För att inte tala om megahiten All of Me, förstås. Mer rysansvärt blev det inte denna gång på Royal Arena. Tala om villkorslös kärleksförklaring i lika själfull som storslagen förpackning.

Självklar entertainer

Samtidigt finns det ingen som helst anledning att spara på berömmet vad gäller de mer uppspelt rytmiska sakerna, typ sugande What You Do to Me och Surefire. Vi talar tidlöst med klass, men ändå samtida på ett subtilt sätt, och då talar jag inte bara om de sistnämnda numrena. Överlag får jag nog säga att Legend överraskade. Visst var det förväntat att han skulle leverera, men denna spelning visade att han inte bara är en hängivet duktig musiker med integritet, utan även en självklar entertainer med en mjuk sympatisk framtoning värd att värdera högt.

skriven 2017-09-29

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners