Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Janus Metz
I rollerna: Sverrir Gudnason, Shia LaBeouf, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny, Leo Borg
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-09-08
En dramatiserad sportfilm om vår störste tennisspelare genom tiderna och hans kanske mest märkvärdiga triumf. En utmärkt idé, får man väl säga. Själv undrar jag mest varför en sådan rulle inte kommit tidigare, men vissa idéer mår nog trots allt bäst av att sakta mogna för att lagom och bästa möjliga distans i det färdiga resultatet ska uppnås.
I fokus står tennismatchen med stort M. Året är 1980, och Björn Borg ska försöka ta sin femte raka Wimbledontitel. Största hindret på vägen är John McEnroe, som då framstod som den främste utmanaren till att sno åt sig svenskens kungatron. Pressen marknadsför matchen som en kamp mellan två vitt skilda personligheter. Det var Is-Borg mot Superslyngeln, och ingen behövde tvivla på hos vem publikens sympatier låg.
Mycket fokus ligger på denna sammandrabbning. Dock inte allt. Tillbakablickar där vi får möta både Borg och McEnroe i yngre år dyker upp titt som tätt, och då visar det sig minsann att den iskalle svensken hade tydliga humörproblem på tennisplanen som tonåring innnan Lennart Bergelin fick honom att likt en tryckkokare hålla de heta känslorna inombords.
Amerikanen å sin sida var tydligen en duktig student med talang för matematik. Var hans hetsiga humör kom ifrån kan man bara gissa, men det antyds att hans föräldrar hade en slags subtilt autktoritär sida, som fick honom att släppa loss sin undertryckta ilska och spåra ur humörmässigt då det vankades tennismatch.
Fast i slutänden handlar detta alster förstås rätt och slätt om tennis. I filmens klimax bjuds man på ett sisådär tjugo minuter långt koncentrat av den knappt fyra timmar långa femsetsmatchen, och det hela ter sig både svettigt och riktigt spännande även för den som var med då det begav sig, och vet hur det slutar.
Även som helhet är Borg en tämligen rapp, atmosfärrik och flyhänt berättad historia. Tiden springer iväg, och underhållningsvärdet är uppenbart. Ett extra plus för porträttlikheten och fångat temperament hos filmens tennisspelare Sverrir Gudnason och Shia LaBeouf kan denna skapelse också definitivt vara värd
Dock kan jag tycka att de händelser och relationer som avhandlas i många fall känns lite väl korthuggna och/eller fragmentariska, lite mer kött på benen hade inte skadat Det betyder inte att jag efterlyser någon slags tungrodd eposstämpel eller påklistrad konstnärlighet. Däremot hade filmen mått bra av om upphovsmännen tagit lite mer tid på sig i skildringen av diverse skeenden och personer i de bägge tennisantagonisternas liv.
skriven 2017-09-06
