Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är inte varje dag man går på konsert med en reggaeakt. Än mindre med två diton, och definitivt inte när spelplatsen utgörs av en strand mitt i Nevadaöknen. Men så var alltså fallet denna heta lördagsafton då Dirty Heads och Soja sökt sig till Mandalay Bays utsålda poolscen. Omkring tretusen personer gungade i takt i knappt två och en halv timmar. Tanken svindlar, men det var faktiskt tio år sedan min första och dittills enda konsert på denna plats.
Då var det storröstade rockdamen Pat Benatar som bjöd på ett hitspäckat set av åttio- och nittiotalsörhängen. Från henne till loja rytmer med två toppnamn inom samtida reggae är steget långt, det enda gemensamma nämnaren är väl att de allihopa är amerikaner.
Utvecklad reggaekultur
Fast det amerikanska ursprunget gör å andra sidan samtidigt både Dirty Heads och Soja tämligen unika. Fördomen säger ju som bekant att reggaeartister ska komma från Jamaica eller i alla fall någon annanstans i Karibien. Detta är förstås bara nonsens, det är ju i andra kulturer än den egna genren kan utvecklas. Detta om något är båda de här banden tydliga exempel på.
Sedan har för all del Dirty Heads tagit konceptet längre än vad Soja gjort, men båda uppvisar prov på nytänkande även om baktakten aldrig någonsin upphör att stå i centrum av ljudbilden. Någon traditionell hardcorereggae handlade det dock aldrig om på Mandalay Beach, det här är trots allt i grund och botten två feelgoodakter med välbekant (reggae)samvete. Budskapen fanns där, men det blev aldrig militant. Istället bjöds man på en överlag lika mysig som bakåtlutad double feature med två duktiga band i god form.
Tydligt hybridtänkande
Det där hybridtänket kan dock som sagt märkas hos båda banden. Lite mindre av den varan finns hos Soja, som för övrigt hade fått äran att öppna kvällen Här vimlade det av softa reggaepärlor med refrängerna i högsta hugg, typ I Don´t Wanna Wait, blåsförsedda More och You Don´t Know Me. Fast de kunde göra tunggung också. Lite grand i alla fall. Som i smådeppiga Bad News, om det sorgliga nyhetsflödet som aldrig tycks ta slut.
De som eventuellt väntade på aningen mer intensitet och edge fick hygglig valuta för biljettpengen när Dirty Heads slutligen äntrade scenen. Det Kalifornienbaserade bandet ritar för all del inte om kartan för genren, men de har onekligen en bredare musikalisk palett än kollegorna.
Svängig avslutning
Detta framgick också ganska tydligt denna sköna kväll. Från snabbrappandet i stötiga Burn Slow via popsenibiliteten i My Sweet Summer och vidare till söta mobiltändarfavoriten Moon Tower var avstånden trots allt rätt långa. Ändå smälte alltihopa samman till en trovärdig enhet. Och låt oss för all del inte glömma det svängiga extranumret Oxygene. Här knöts säcken slutligen ihop med ett tunggungsnummer av klassiskt reggaesnitt. En avslutning så god som någon, får man säga.
skriven 2017-08-31
