Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Patrick Hughes
I rollerna: Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson, Gary Oldman, Salma Hayek, Elodie Yung
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-08-18
Jag har en tendens att klaga på moderna actionfilmer. Antingen är det alldeles för slickade, strömlinjeformade och plastiga filmer med PG-13-gräns i USA – filmer som, tja, xXx: THE RETURN OF XANDER CAGE. Eller så är det filmer som Bourne-serien, men komplicerade intriger och illa filmade actionscener där man inte ser vad som händer.
Jag gillar ju action så som det var förr – det vill säga under genrens guldålder på 1980-talet. Då actionfilmerna var våldsamma, brutala, blodiga och grabbiga, men även innehöll fungerande humor, och oftast hade de karmisatiska hjältar. Den typen av actionfilm är förstås omöjlig idag, när allting ska anpassas för att passa en så bred publik som möjligt. Och spekulativ action är hopplöst, eftersom alldeles för många idag upprörs av spekulation.
Ibland händer det att det kommer en film som påminner om 80-talets action, men eftersom de uppdaterats för 2010-talets unga publik, blir resultatet uselt – typexempel är den vedervärdiga RIDE ALONG 2.
Men så dyker det upp en film som faktiskt nästan är så som actionfilmerna var förr. En film med nästan alla rätt. Men bara nästan. Och felen lyser lite väl kraftigt.
THE HITMAN’S BODYGUARD heter filmen, som regisserats av Patrick Hughes (THE EXPENDABLES 3). Ryan Reynolds spelar Michael Bryce, superproffsig livvakt som råkar klanta sig och hamnar på dekis. Gary Oldman gör en blodtörstig, vitrysk diktator som arresteras för folkmord. Rättegången hålls i Haag. En av de som ska vittna mot diktatorn är torpeden Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som sitter bakom lås och bom i London. Om Kincaid vittnar kommer hans fru (Salma Hayek), som också sitter i fängelse, att släppas fri.
Diktatorns hitmen gör allt för att stoppa polistransporten av Kincaid – och till slut kallas förstås Bryce in för att ensam forsla Kincaid till Haag. Blodtörstiga hitmen attackerar duon i en aldrig sinande ström under färden.
Ryan Reynolds är en karismatisk och sympatisk kille, och han är ju dessutom rolig. Han är ibland rätt kul i den här filmen. Det fläskas på med massor av action, och dessa actionscener är så som de var för trettio år sedan – det är våldsamt, blodet sprutar, massor av grejor sprängs i luften, och det går att se vad som händer. En båt-, bil- och motorcykeljakt på- och längs holländska kanaler är smått fantastisk. Den är medryckande och försedd med lite jazzflöjt på soundtracket. Rent allmänt är det bra driv i actionscenerna.
… Men. Vad som irriterar är att filmskaparna, liksom alldeles för många amerikaner, tror att det är roligt om man svär oavbrutet. Samuel Jackson svär konstant, Salma Hayek svär och skriker ännu mer i sina få scener. Vid ett tillfälle säger faktiskt Ryan Reynolds till Samuel Jackson att han lyckas få ordet “motherfucker” att kännas uttjatat! Efter ett tag är allt detta svärande rätt påfrestande.
Vad som inte heller riktigt funkar är några inslag med brutalt, blodigt våld som är avsett att vara skojigt. Det är inte skojigt. Däremot är det skojigt att Ryan Reynolds i en scen lika plötsligt som oväntat sjunger den gamla Ace of Base-hiten “The Sign”. I falsett.
Samuel L Jackson är besynnerligt lik Bruce Willis i den här filmen. Richard E Grant har en liten och märklig roll, han är bara med några minuter i början innan han försvinner för att sedan inte komma tillbaka. Sist i eftertexterna ligger en misslyckad tagning som är riktigt rolig.
THE HITMAN’S BODYGUARD hade kunnat bli en riktigt bra actionkomedi. Nu blev det bara en film som hamnar i facket “lite bättre än de flesta andra actionfilmer som görs idag”. Fast båtjakt i Holland har vi väl inte sett sedan MARIONETT I KEDJOR från 1971; det där rafflet med Sven-Bertil Taube som amerikansk hemlig agent – och som bitvis mest känns som actionversionen av ÅSA-NISSE I REKORDFORM.
Plus i kanten för att filmen inleds med riktiga förtexter.
skriven 2017-08-17
