Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: David F. Sandberg
I rollerna: Miranda Otto, Stephanie Sigman, Anthony LaPaglia
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-08-09
När ANNABELLE; en prequel till THE CONJURING, hade premiär i oktober 2014, blev det en jävla uppståndelse. Åtminstone i Malmö. På premiärvisningen ställde publiken till det så till den milda grad att vakter fick tillkallas – fast jag tror knappast att det berodde på filmen. Den våldsamma visningen ledde till att jag och Fredrik Strage fick sitta i ett kulturprogram i P1 och diskutera filmen.
Svensken David F Sandberg har regisserat uppföljaren; ANNABELLE 2: CREATION (tvåan är tillagd i den svenska titeln), en film som råkar ha svensk biopremiär på dagen ett år efter premiären på Sandbergs amerikanska långfilmsdebut; den mer än hyfsade LIGHTS OUT.
Denna nya film är ännu en prequel – den utspelar sig före händelserna i ANNABELLE. Det är 1940-tal, och den snälle dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) snidar till dockan de här filmerna handlar om. Kanske är herr Mullins inte så snäll ändå – för den här dockan är verkligen en så kallad creepy ass doll – den ser fruktansvärt otäck ut redan innan den blir besatt. Varför gjorde Samuel en så skrämmande docka? Samuel och hans väna hustru Esther (Miranda Otto) har en sjuårig dotter; Annabelle, Bee kallad, de älskar över allt annat – men det bär sig inte bättre än att tösen omkommer.
Tolv år senare anländer en tjusig nunna, syster Charlotte (Stephanie Sigman), och en grupp föräldralösa flickor i olika åldrar till paret Mullins hus. Av någon anledning har barnen tvingats lämna barnhemmet de kom ifrån och ska nu få bo i Mullins stora, spöklika hus mitt ute i ingenstans. Esther är sjuk, bär ansiktsmask, och lämnar aldrig sin säng. En av flickorna; Janice (Talitha Bateman), har polio och svårt att gå – och det är förstås hon som hamnar i händelsernas centrum.
Det är en smått fantastisk kåk Mullins bor i – massor av rum, en mathiss, och en sådan där hiss för rullstolsburna längs trappräcket till övervåningen. Jodå, självklart kommer dessa detaljer att utnyttjas i skräcksyfte.
Ett rum på övervåningen är låst – Bees rum. Men en natt lockas Janice dit. Dörren står plötsligt olåst, och i en garderob hittar hon Den onda dockan. Nej, inte Chucky, utan creepy ass-dockan (som ännu inte heter Annabelle). Och snart börjar en massa otäcka saker att ske.
Första halvan en ANNABELLE 2: CREATION är alldeles utmärkt. Filmfotot är väldigt bra med genomtänkta bildlösningar. En dovt muller ligger på ljudspåret. Det är rätt kusligt och den där skitfula dockan är en bra skräckfilmsgestalt – dockan rör sig aldrig, den bara sitter där med sina otäckt stirrande ögon.
Men sedan, under filmens andra hälft, dyker den trista demonen som även var med i ANNABELLE upp, och då blir det mer tjoflöjt än otäckt. Denna svarta, behornade varelse är bara ännu ett monster som går bärsärkagång, och den lågmälda, krypande spänningen blåses bort. Dessutom varar filmen hela 109 minuter – den här typen av film bör hålla sig till cirka 90 minuter, annars blir det oftast lite segt och utdraget.
Jag tycker dock att Sandbergs film är betydligt bättre än filmen från 2014. Flera scener är riktigt bra. Plus för att två besatta kasperdockor ser ut att vara hämtade ur Staffan Westerbergs genuint otäcka barnprogram DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG från 1973. Den Marilyn Manson-liknande nunnan från THE CONJURING 2 gör en snabb cameo på ett fotografi.
Härnäst ska David F Sandberg regissera superhjältefilmen SHAZAM. Inte illa pinkat av en kille som började karriären med att göra små kortfilmer hemma i Sverige.
skriven 2017-08-08
